I wonder why?

Johan Ingerö har ett utmärkt och klargörande inlägg om det här med att förbjuda föräldrar att dela som de vill på föräldraförsäkringen (för det är vad den nyspråkliga ”individualiseringen” handlar om, att föräldrar ska förbjudas att överlåta ledigheten till den man valt att skaffa barn med, medan släktingar och vänner går bra).

Men så undrar Ingerö varför kristdemokraternas Göran Hägglund, som för en gångs skull står på valfrihetens sida, inte lyckades driva hem förmyndarvinkeln på sosseförslaget att kvotera föräldraledigheten och därmed lyckas torska i debatten. Två ord: Sten och glashus.

Kd är ett parti som på allvar föreslår obligatorisk föräldrautbildning, förbud och straffbeskattning av alkoläsk, som vill förbjuda myndiga personer under 20 år att gå på krogen och som ville använda övergången till digital-TV för att låta staten ställa detaljerade krav på vad som alls ska få sändas. De har i riksdagen gjort en politisk stridsfråga av att det inte räcker med muntliga varningar för att ett TV-program innehåller våldsinslag, det ska krävas en särskild ljudsignal. De är förmyndarskapet personifierat, inte minst manifesterat i regeringens folkhälsopolitik med straffskatter på allt som är kul.

Så mycket kan Hägglund sin bibel att han vet att det bara är den som är utan synd som får kasta första stenen, och när det gäller statligt förmynderi finns inga så skamliga syndare som kristdemokraterna. Och det är ju dubbelt synd att de syndat så mycket, för det innebär inte bara att kristdemokraterna fått djävlas med oss, utan även att Hägglund förlorar debatten när han för en gångs skull har rätt.