Illern i det Giulianska folkhemmet
Johan Ingerö fångar i ett inlägg vad han tycker är sympatiskt med presidentkandidaten Rudy Giuliani, hans burdusa klarspråk i radiodialog med väljarna. Detta skulle enligt Ingerö bäst komma till sin rätt när en person klagar på att nya byråkratiska hälsodirektiv innebär ett förbud mot att ha illrar som husdjur i sin lägenhet, varpå han blir gravt förolämpad av Guliani som menar att personen borde söka psykiatrisk vård för sin besatthet kring dessa djur. (Plats för skratt.)
Jag tycker att samma anekdot framför allt fångar det osympatiska med Giuliani. I sak har den invändande rätt, det är fullkomligt absurt att en hälsovårdsmyndighet detaljreglerar vilka husdjur man får ha i sitt eget hem. Man måste dessutom vara väldigt tom på empati om man inte kan förstå att någon som blivit förbjuden att hålla sitt husdjur i sitt hem faktiskt blir förbannad. Den som någon gång haft en hund eller katt vet att de snabbt blir en kär del av familjen, och just för personer som i övrigt kanske lever ett ganska ensamt och torftigt liv kan just husdjuret vara livsviktigt. Att i det läget välja att hoppa på någon som inte bara har rätt i sak, utan som kanske dessutom lever ett liv där ett husdjur är väldigt viktigt, vittnar inte bara om att Giuliani saknar politisk kompass, utan också om en obehaglig mobbar- och översittarmentalitet.
Jag förstår inte hur en föregiven expert på amerikansk politik som Johan Ingerö kan förväxla några flatgarv åt borgmästarens fläskiga förolämpning med att vara rakt på sak, eller att Ingerö ser ett personpåhopp som ett uttryck för ärlighet. Det är knappast ett tecken på politiskt mod att sympatisera med en övernitisk byråkrati, än mindre att rikta personliga invektiv mot en stackars kuf i sitt egenkontrollerade radioprogram.
Johan Ingerö
december 30, 2007 @ 1:42 e m
Alltså, det handlar inte om illrarna. Det handlar om att det finns en enda politiker som inte slickar upp väljarna i brygga bara för att de råkar vara väljare. Inget huvud på sned, inget ”det här är en jäääätteviktig fråga”. Inget av det jag avskyr hos nästan alla andra politiker.
Vad gäller illrarna är det möjligt att det är han som har fel, men det är beside the point.
Mathias Sundin
december 30, 2007 @ 4:08 e m
Visserligen, men när man försöker ringa klockan tre på natten till borgmästaren för att klaga över illerlagarna kan man nog behöva någon sorts hjälp. I alla fall sömntabletter.
Tomas
december 30, 2007 @ 5:19 e m
När jag läste inlägget förstod jag, men nu har jag tappat det lite. Men kan det inte vara så att det är uppfriskande med en politiker som är lite ful mot ”vanligt folk”, inte för att det är rätt eller så, men för att det är ovanligt. En roligare politiker, helt enkelt.
Tänk om den gode statsministern här hemma på frågan om hur sänkta ersättningar ger jobb kunde svara ”för att människor är ena jävla slappisar som fuskar så mycket de kan” eller nåt. Inte så taktiskt. Men lite roligare 🙂
Fast det kanske kräver att man har kapitulerat inför det faktum att politiken alltid kommer att vara dålig och att det enda man kan hoppas på är lite s.k. ”lulz” 😉
En teori bara. Egentligen tycker jag att du har rätt.
Mattias Svensson
december 30, 2007 @ 6:01 e m
”Möjligt att han har fel”. Kom igen nu Ingerö, om Annika Billström suttit och försvarat illerförbud i allmännyttan hade du tuggat fradga. Inga dubbla måttstockar, tack.
Och om det nu är så häftigt att näpsa vanligt folk borde du sakna Göran ”ni kommunister” Persson som var känd för samma stil. Visst, jag ruttnar också på dessa gråtmilda, inkännande mjukisar som alltid vill skapa intrycket av att hålla med, men ett maktfullkomligt psyko är för mycket av andra sidan myntet för min smak. Och som du själv påpekar vågar han inte köra samma stil i debatter mot jämbördiga motståndare.
Hansa
december 30, 2007 @ 7:28 e m
Mattias: Å andra sidan borde den politiska korrektheten kunna räknas som en ”jämbördig motståndare”.
Anonym
december 30, 2007 @ 8:04 e m
Intressant att Giuliani nämner psykiatrin i sitt argument. Andra har associerat i samma banor kring presidentkandidaten och där hans koleriska drag som Ingarö beskriver är en av många pusselbitar. Det kanske inte är politiskt korrekt att säga det men att vilja klä sig i kvinnokläder är en inte helt okänd indikation på bipolär sjukdom.
http://www.vanityfair.com/politics/features/2007/06/wolff200706
Viktigare är dock frågan huruvida Giuliani är en skurk, eller snarare hur pass skurkaktig han är. Att döma av senaste Vanity Fair ser det inte bra ut.
http://www.vanityfair.com/politics/features/2008/01/giuliani200801?printable=true¤tPage=all
Mattias Svensson
december 31, 2007 @ 7:22 f m
Hansa/
God poäng, men inte relevant. Att förbjuda saker med hänvisning till ”hälsa” och ”säkerhet” ligger betydligt högre upp på den politiska korekthetens skala än att vara vänlig och trevlig mot sina medmänniskor.
Johan Ingerö
december 31, 2007 @ 11:41 f m
Snälla Mattias, jag har aldrig uttalat mig om illrarna. Jag har inte sagt att det är okej att hålla dem i lägenhet, inte heller att det INTE är okej. Jag har över huvud taget inte gått in på ”the ferret issue”.
Vad jag har gjort är att beskriva en mycket okonventionell politiker som vågar säga exakt vad han tycker, trots att han mycket väl vet att flera personer kommer att reagera precis som vissa gör här. För övrigt kategoriserade jag inlägget under ”humor”. Om det var roligt eller ej kan man naturligtvis ha delade meningar om, men att begrava sig i en statsvetenskaplig avhandling om illerfrågan med min blogg som utgångspunkt är faktiskt en liten smula fånigt.
Gott nytt!
Mattias Svensson
december 31, 2007 @ 12:22 e m
Johan/
Fåniga frågor är min specialitet, har inte det framgått? Och nu blir jag riktigt nyfiken av ditt slirande, politiker där. Var har vi dig i illerfrågan egentligen?
McVicar
december 31, 2007 @ 3:30 e m
Ett illerförbud är lika onödigt och meningslöst som att förolämpa en potentiell väljare.
Handlar det om Giulianis sätt att uttrycka sig, eller vad han faktiskt tycker?
Vilket är egentligen viktigast?