Illern i det Giulianska folkhemmet

Johan Ingerö fångar i ett inlägg vad han tycker är sympatiskt med presidentkandidaten Rudy Giuliani, hans burdusa klarspråk i radiodialog med väljarna. Detta skulle enligt Ingerö bäst komma till sin rätt när en person klagar på att nya byråkratiska hälsodirektiv innebär ett förbud mot att ha illrar som husdjur i sin lägenhet, varpå han blir gravt förolämpad av Guliani som menar att personen borde söka psykiatrisk vård för sin besatthet kring dessa djur. (Plats för skratt.)

Jag tycker att samma anekdot framför allt fångar det osympatiska med Giuliani. I sak har den invändande rätt, det är fullkomligt absurt att en hälsovårdsmyndighet detaljreglerar vilka husdjur man får ha i sitt eget hem. Man måste dessutom vara väldigt tom på empati om man inte kan förstå att någon som blivit förbjuden att hålla sitt husdjur i sitt hem faktiskt blir förbannad. Den som någon gång haft en hund eller katt vet att de snabbt blir en kär del av familjen, och just för personer som i övrigt kanske lever ett ganska ensamt och torftigt liv kan just husdjuret vara livsviktigt. Att i det läget välja att hoppa på någon som inte bara har rätt i sak, utan som kanske dessutom lever ett liv där ett husdjur är väldigt viktigt, vittnar inte bara om att Giuliani saknar politisk kompass, utan också om en obehaglig mobbar- och översittarmentalitet.

Jag förstår inte hur en föregiven expert på amerikansk politik som Johan Ingerö kan förväxla några flatgarv åt borgmästarens fläskiga förolämpning med att vara rakt på sak, eller att Ingerö ser ett personpåhopp som ett uttryck för ärlighet. Det är knappast ett tecken på politiskt mod att sympatisera med en övernitisk byråkrati, än mindre att rikta personliga invektiv mot en stackars kuf i sitt egenkontrollerade radioprogram.