Ingen kan väl välja att bli? serietecknare

Tankefiguren att någon som arbetar med ett visst yrke omöjligt kan ha valt detta, utan per definition är att betrakta som ett offer i avsaknad av frihet, och att man därför lika tvärsäkert kan avfärda dem som talar om friheten att få utöva detta yrke om man vill, brukar i dagens debatt ofta röra prostitution.

Men när psykologen Fredrik Wertham på 1950-talet gick till storms mot serietidningarna använde han exakt samma argument, med åberopande av auktoriteten i sin yrkestitel, för att se serietecknare som viljelösa offer.

”Man ska inte skylla serietidningarna på dem som skriver kriminalserier. De är inte fria människor. De gör vad de blir tillsagda att göra – annars… Men de måste så klart, precis som serietidningsförsäljarna, frukta serietidningsindustrins hänsynslösa ekonomiska makt.
När vi utökade våra studier till dem som tecknar serierna, kom vi fram till att de var långt ifrån förtjänta av att skuldbeläggas, de var också offer. Jag tvivlar på att det finns någon tecknare som ägnar sig åt att rita kriminalserier som hade detta som sin ambition i livet”

Ja om alla som inte får jobba med precis vad de önskar sig är argument för att förbjuda och kritisera en verksamhet, då är det inte mycket som kommer att vara tillåtet. Som vanligt i sådana här sammanhang avfärdas det där med frihet och principer som enbart tjafs, något som i just det här fallet bara är en ursäkt för slemma ekonomiska intressen och därför inte gäller.

”Så fort man lyfter frågan om att kontrollera kriminalserierna, börjar industrin tjafsa om friheten att uttrycka sig … [Men att] skriva och rita kriminalserier är att bara röra ihop någonting, inte att skapa. Och det finns ingen frihet att röra ihop.”

Ändå är det den friheten Wertham och hans moderna efterföljare utnyttjat till fullo…

Jag läser detta i David Hajdus utmärkta bok ”The ten-cent plague” om serietidningspaniken i amerika på 1950-talet. En ironi i sammanhanget är att Hajdu med rikliga intervjuer och beskrivningar fångar en bransch som i sin oreglerade form förvisso var spretig, populistisk och stundtals osmaklig, men också kreativ och levande. Efter att moralpaniken lett till svepande förbud och en självpåtagen uppförandekod för serietidningar blev däremot tecknandet av de serier som tilläts vara kvar ofta precis det själlösa och glädjelösa slit som Wertham utmålade det som. Serier producerades för att uppfylla koden, inte för att ge läsvärde åt dem som köpte dem.

Som en tecknare uttryckte det.

”Allt var upp till dig själv. Det var så fritt – helt fantastiskt. Sedan kom uppförandekoden och eftersom jag mest gjorde djungelkvinnor och kärleks [serier] , blev jag tvungen att rita brösten mindre och djungelkvinnorna var tvungna att ha kjolar som aldrig fick flyga upp när de svingade sig i lianer. Fysikens lagar gällde inte längre. Jag vet att det bara var djungelflickor, och det var naturligtvis lite löjligt redan från början, men det var lite av vad som gjorde det värt att göra i mina ögon. De blev som jag ville att de skulle vara just för att jag ville det, och nu var allt det borta.”