Isabella Lund, möt Roland Poirier Martinsson, Roland, möt Isabella

Jag har ofta svårt att uppröras över att andra inte valt det liv jag själv lever. Tvärtom stör jag mig mer på andras intolerans och snabba utdömande av andras levnads- och yrkesval. På samma dag föll det sig så att två disparata grupper som borde ha något gemensamt tar ton. Mannen som försörjer en hemmafru, Roland Poirier Martinsson, skriver på Newsmill om omgivningens vilja att stämpla hans fru som offer och honom själv som ett förtryckande svin:

”Med sådana associationer kommer kvinnan som är hemma med barnen och mannen som nöjer sig med henne att betraktas som antingen oupplysta (Stickans bild) eller omoraliska (Hollywoodfruarna). Och som med alla fördomar bygger de fängelser. Vuxna människor som träffar överlagda val beträffande sina liv buras in i ett begreppsschema som inte rymmer deras personer. Fångvaktare i det här fallet är alla de som inskränker bilden av hemmafrun till att gälla bara skurmadamen eller den glamourösa hålldamen.”

Den glamourösa hålldamen är i sin tur ett annat stigma, som fallit hårt över signaturen Isabella Lund. För Isabella blev andras attityder också ett fängelse, hon förklarar i inlägget Muren som brast att hon inte längre orkat möta dessa attityder och därför sedan månader tillbaka tystnat som röst i samhällsdebatten, även på den egna bloggen.

”Det är ett förakt inte mot prostitution i sig, som de påstår… Nej ett förakt mot människor som jag… Jag såg det i Gudrun Schymans ögon och agerande när vi möttes, i Claes Borgströms ilska mot mig efter TV framträdandet i morgonsoffan. Jag hörde det i rösterna från nästan alla politiker och tjänstemän som jag pratade med. Jag såg det i skrift varje vecka i artiklar, hörde det i radion, såg det på tv och i filmer… ja överallt fanns/finns föraktet, fördomarna, fördömandet och oförståelsen mot oss sexarbetare.”

Hemmafruar och prostituerade har båda definierats in i ett fack som viljelösa offer för hänsynslösa manliga förtryckare, och upplever i båda fallen hatet bakom den falska omsorg som ogiltigförklarar deras val och därmed deras människovärde som kapabla aktörer. Denna attityd är många gånger det största problemet. De är båda motarbetade och diskriminerade av politik och lagar, akademi och expertis, och det är i förskräckande hög utsträckning påstådda liberaler (socialliberaler) som motarbetat deras frihet att välja.

Det är friskt och välkommet när röster nu höjs för rätten att välja sin egen väg i livet, men bara om disparata grupper kan mötas och enas om den grundläggande principen lev och låt leva lär det kunna leda till en politisk förändring. Jesus och Maria Magdalena 2.0 skulle kunna bli basen för den antiauktoritära kristdemokrati som Göran Hägglund efterlyser.