Jag hade fel

”Visste du att det är farligare att vara något kilo för smal än tiotals kilo för tjock?” Det är första meningen på baksidan av min bok Peta inte i maten! Jag har många gånger ångrat den eftersom den slår an precis den alarmistiska ton och övertolkning av epidemiologiska studier som jag ägnar boken åt att kritisera. Meningen var att satirisera över denna ton, inte att oroa smala, men det framgår inte. Tvärtom.

I boken lyfter jag också fram de diagram ur studier som visar ett U-format samband mellan vikt och dödlighet, där risken med att vara för smal funnits betydligt större än med att vara för tjock. I detta hade jag förvisso flera trovärdiga källor i de studier som då var kända (och jag redovisar den sjuksköterskestudie som inte funnit något sådant U-samband). Men det är klart att jag med nybörjarens förtjusning över det omvända sambandet lyfter fram detta i boken, snarare än att iaktta den försiktighet man alltid ska tolka den här typen av data med.

Nu visar en ny studie att påståendet inte bara är överdrivet, utan helt fel i sak, vilket uppmärksammades i medierna på julafton. Den nya metod som använts i denna studie är att studera fäders och mödrars dödlighet vilket ska isolera BMI och alltså fetma respektive undervikt som orsaksfaktorer. Om denna metod är bättre vet jag inte, men studien visar på högre risker för fetma än tidigare studier påvisat, liksom att sambandet i andra studier mellan låg vikt och dödlighet är ett omvänt orsakssamband (vilket förvisso även dessa tidigare studier försökt eliminera). Smala ska alltså enligt denna studie inte oroa sig alls för sin hälsa (såvida de inte röker eller lever och äter osunt för att bli smala).

Inget intellektuellt renhållningsarbete är så viktigt som att korrigera sig själv när nya fakta motsäger vad man påstått. Särskilt som jag gjort mig bred när senare studier tycks ha belagt min och bokens klärvoajans.