Johan Myrdal von Holstein?

Johan Ingerö uppmärksammar att ett av regeringens kulturpolitiska stjärnskott, Johan Staël von Holstein, blivit förtjust i en diktatur med stålar (och ministrar som orkar sitta och lyssna på honom när han pratar). Singapore är tydligen ett idealland för att staten kurtiserar entreprenörer, det där med yttrandefrihet är det tydligen ingen som bryr sig om. (Så verkar det också som om underhållningen bestås av näringsministern själv, som med benägen uppbackning från andra affärsmän skrålar Abbaschlagers. En kulturvision från landet ”fantastiskt”.)

Holstein får uppbackning av en av de där nya moderaterna i bloggosfären som också mot bakgrund av tillväxten, de låga skatterna och den låga arbetslösheten mm undrar om det där med yttrandefrihet är så viktigt egentligen.

”Sedan är det sant, att yttrandefrihet inte råder. Man kan inte gå nerför gatan och hytta med plakat och kritisera regeringen och det ryktades åtminstone för snart 10 år sedan om att det fanns “åsiktspoliser” ute på gator och i offentliga miljöer, liksom på nätet och i andra kommunikationskanaler. Men är det inte ett ganska litet pris att betala för den frihet som en sådan levnadsstandard faktiskt medför? Om man måste välja mellan 0% arbetslöshet (jag vägrar att använda uttrycket “full sysselsättning”) och bostadsgaranti för alla och sin egen rätt att kalla statsministern för idiot offentligt – ja då är valet ganska lätt tycker jag! Det är faktiskt en ganska liten trade off och det är en form av solidaritet som jag skulle kunna acceptera istället för den svenska, jantebaserade definitionen av ordet som resulterar i att alla ska ha det lika “dåligt”.”

Det är alltså en solidaritetstanke att sätta munkavle på befolkningen? Man häpnar över hur lätt en del människor är beredda att kasta bort surt förvärvade friheter.

Jag förundras också över naiviteten. Idag 2008. Båda de här personerna har varit i Singapore och det kan säkert vara trevligt på många sätt. Men hur kan de gå i god för uppgifterna om avsaknad social misär och att yttrandefriheten inte är något problem? Det är ju precis sådana för regimen graverande uppgifter som inte tillåts komma fram. Naiviteten är Jan Myrdalsk. Är det något vi vet av historien så är det att ögonvittnesskildringar från någon som ”bott där” eller varit på besök inte räcker som belägg. I Singapore sätts du i fängelse om du demonstrerar, dödsstraffen frodas och det är olagligt att vara homosexuell. Och som resultat av enpartistyret och censuren är domstolsväsendet korrumperat och gynnar maktens män. (Amnesty)

Hur kul blir det, Staël von Holstein, om du åker dit och gör affärer, men råkar konkurrera med någon som har bättre kontakter med makten? En fri ekonomi kan inte separeras från övriga friheter – det finns ingen trade-off där tillväxt kan ursäkta censur, enpartistyre eller förbjudna fackföreningar. I längden förutsätter friheterna varandra. Ekonomisk frihet är bra, det släpper loss människors kreativitet och ger dem möjligheten till ett bättre liv både materiellt och själsligt. Välstånd är i sig bra (men inte frihet som nymoderaten hävdar), det tryggar säkrare och bättre levnadsvillkor. Men du blir inte en hel människa av att bara vara fri att utbilda dig och arbeta, men inte att bilda dig, förkovra dig, engagera dig och ta del av ett fritt samhälles alla yttringar, eller för den delen kalla statsministern för ”idiot”. För det senare är yttrande- och livsstilsfrihet nödvändigt.

De repressionskramare till höger och till vänster som inbillar sig att det finns en trade off där diktatur och förtryck ger högre tillväxt bör läsa Boris Benulics tänkvärda inlägg. I detta nu håller det alltmer demokratiska och fria Indien på att gå om Kina i tillväxttakt. Ett Kina som upplevt hårdare repression på senare år, och lägre tillväxt.

Om ni inte hade fullt upp med att välja mellan förtryck, inskränkningar och skatter och regleringar av olika slag: skulle ni ens då verka för att ge folk frihet?