Kan fiskelyckan vändas?

Det var glädjande att på DN Debatt i förra veckan kunna läsa att regeringen äntligen fått tummen ur och vill införa äganderätt, individuellt överförbara kvoter, för fisket. Det är lösningar som fungerat väl både på Island och Nya Zeeland som, på tvärs med i stort sett resten av världen, har ökande fiskebestånd och därtill lönsamhet i fisket.

Om Nya Zeeland konstaterar exempelvis en svensk utredning ”Fiskeriförvaltning med individuella kvoter”, Livsmedelsekonomiska Institutet (SLI), Rapport 2006:2:

”Nya Zeeland är det land som längst haft en genomgående förvaltning med individuella försäljbara kvoter. Hannesson (2004) visar att för de tio viktigaste fiskarterna uppvisar sju en stigande trend efter införandet av systemet 1986, två arter har mycket stor variation men med uppåtgående trend och en visar en neråtgående trend … Hannesson menar att en långsiktigt uppåtgående trend tyder på att dessa fisken förvaltas ekologiskt hållbart.”

Och om Island:
”Det isländska fisket efter sill kollapsade i början av 1970-talet. När fisket återupptogs 1975 infördes individuella kvoter som sedan blev överförbara. Sedan dess har fångsterna mer än tiodubblats och fiskbeståndet är den största sedan 1950-talet (Runolfsson och Arnason 2001b). … Sedan introduktionen av sillkvoter 1975 har antalet fartyg minskat drastiskt samtidigt som fångsterna i det närmaste har tiofaldigats.”

Se nu till att det blir en fri handel med dessa kvoter, så att stordriftsfördelar och integration med processindustrin kan utnyttjas. Med större företag som äger flottor ökar incitamenten och förmågan att hålla sig till kvoterna för att öka avkastningen på sikt. Ur samma utredning:

”En möjlig utveckling i ett system med fri handel är att beredningsindustrin köper fångstkvoter. Connor (2001) menar att den leveranssäkerhet som kvotsystemet innebär är en viktig förklaring till de stora Nya Zeeländska exportframgångarna. Vertikal integration kan således vara ett effektivt sätt för industrin att utnyttja fiskresurserna. Pálsson och Helgason (1995) menar att vertikalt integrerade företag på Island har stärkt sin position i fisket sedan den isländska reformen.”

Om Nya Zeeland konstateras:

”Den ekonomiska utvecklingen har inneburit att både antalet fartyg och antalet arbetstillfällen ökat stadigt under tioårsperioden efter reformen. Antalet arbetstillfällen har framför allt ökat inom beredningsindustrin (Batstone och Sharp (1999)).”

Om Island:

”Fiskeföretagen är som regel små, men det har skett en koncentration till de största aktörerna på marknaden. I slutet av 1990-talet fångade det småskaliga fisket fortfarande cirka 40 % av torsken. Generellt sett är det isländska fisket produktivt i en internationell jämförelse, mätt både som fångstvärde per fiskare och som fångstvärde per bruttoton fartyg (Arnason (2004)). Utkasten av fisk är små (Kristofferson och Rickertsen (2005)), men några av de viktigaste fiskbestånden (exempelvis torsk) är fortfarande hårt fiskade (Arnason (2004)).”

Samma utredning visar att det även finns dåliga och halvhjärtade reformförsök. Färöarna har exempelvis genom ett restriktions- och regleringssystem åstadkommit förbättringar i fiskebeståndet, men utan några effektivitetsvinster. Andra har misslyckats med att upprätthålla respekten för kvoterna, och bestånden har därför inte kunnat hämta sig. Det ligger alltså ett stort ansvar på regeringen att åstadkomma en tillräckligt tydlig och kraftig förändring: från regleringar och mygel, till marknader och effektivt resursutnyttjande. Fiskeflottans storlek får inte bli ett självändamål, utan måste kunna krympa drastiskt Då kan fisket bli både lönsamt och ekologiskt hållbart.