Kan kristdemokraterna eller miljöpartiet bli frihetspartier?

Det här året har sett frihetlig profilering från två oväntade partier. Dels är det kristdemokraterna som börjat tala om att rulla tillbaka politiken och lämna människor i fred. Möjligheterna att göra politik av den retoriken undersöker jag i ett reportage i nya numret av Neo, artikeln Så ska det låta finns också på webben.

Den andra kandidaten är miljöpartiet, vars liberala sidor Johan Norberg beskriver på Newsmill. De har profilerat sig väl i frågor om nätfrihet, och tagit flera steg bort ifrån den tidigare civilisationskritiken.

Här kan det vara läge att påminna om den ”glada debatt” jag hade med Anders Wallner som på ett rätt bra sätt kontrasterar de ideologiska synsätten. Jag skrev en kritik av tillväxtmotståndaren Christer Sanne Nolltillväxt vad betyder det? Anders replikerade i Låt oss prata om tillväxt och min replik på detta blev Pekfingret vs den osynliga handen. Sammanfattningsvis var vi inte överens, men Anders var glad över mitt besked att frihet går före tillväxt och jag var glad att miljöpartiet ändå gjort upp med så mycket av sin tidigare fientlighet mot städer och handel. Fast liberaler är de ju inte, miljöpartisterna, inte ens enligt egen utsago.

Som aprilskämt i år bytte jag blogg med Maria Ferm, och att det här inlägget var ”funny because it’s true” var tydligt redan då. Efter Johans flirt på Newsmill kanske det även blir allvar av det här. Drömma kan man ju alltid.