Kidnappad i vildmarken ? av någon annans -ism

Det där 50-kilometersloppet slet inte värre på kroppen än att jag kunde ta en löptur på ca 8 km i morse, till Garphyttan. Vi var några på Timbro som oanandes kidnappats av filmaren Martin Borgs och fick lämna storstadsdjungeln för exkursioner bland bäverdammar, bidragsunderstödda inhägnader och halvinredda hus. Allt i ett försök att dramatisera en tankesmedja i arbete, vilket ska bli en film så småningom.

Under kvällens gång fick vi vrida och vända på begreppet ”nånannanism”, som är Borgs senaste hatobjekt. Ett uttryck för att ”någon annan” ska fixa, betala, tala om och styra människor som ses som svaga och korkade på egen hand. Jag förknippar det med Mauricio Rojas tid på Timbro, och undrar likt Erixon om det inte har sitt ursprung där. Och visst, när kvällen var slut hade uttrycket knådats i en mall där det lät ungefär lika skamligt som ”onanist” lät på den tiden moralen hämtades från kyrkan.

Samtidigt finns det en god ”nånannanism” som är fundamental för en frihetlig samhällsordning. ”Nån annan” har nämligen löst de flesta av dina problem utan att du ens behöver tänka på det; mat från andra sidan världen står på ditt frukostbord, du har ett välbyggt och uppvärmt hus att bo i, gator att förflytta dig på, ett jobb att gå till etc. På marknaden byts värde mot värde, och ditt ansvar blir att leverera motsvarande värde tillbaka genom din egen insats, men det är sällan en direkt relation.

När vi grillade korv i skogen sade Martin Borgs apropå sina vegokorvar att han bara äter djur han själv dödat. Min inställning är den exakt omvända. Jag tänker bara äta djur någon annan dödat, styckat, processat, förpackat, och gärna också lagat. För vilket jag gärna betalar en slant.

Den som kör för hårt på att du själv ska vara del i alla problems lösning slutar i precis den tärande moralism som nånannaismkritiken egentligen vänder sig emot. Andra löser de flesta av dina problem utan att du behöver lyfta ett finger. Det gäller även stora världsproblem. Norman Borlaug och hans närmaste finansiärer och kollegor löste svältproblemet för stora delar av världen. Det gjorde vare sig de som aktivt och högljutt varnade för problemet eller de som var beredda att ransonera sitt ätande, barnafödande etc. På samma sätt gäller det att inse att din roll i att lösa världssvälten, klimatproblematiken eller att kolonialisera mars förmodligen är noll och intet. Någon annan kommer att lösa det (givet teknisk utveckling, forskning, avsaknad av hinder och restriktioner etc), eller så får vi klara oss ändå.

En del blir alldeles vansinniga på denna naiva optimism och tilltro till människans förmåga, men betänk att om vi (dvs med största sannolikhet någon annan) redan hade haft en lösning, så vore det inget problem.

Att låta sig själv (och framför allt ens omgivning) tyngas av världens alla problem kan synas vara ett uppror mot ”nånannanismen”, ett sätt att ”ta ansvar” och ”göra något”, men är vanligen ett mer eller mindre hycklat poserande i syfte att få styra och ställa över andra. Det finns gott om problem som helt enkelt inte är dina problem och där ambitionen att ”ta ansvar” i bästa fall är fåfäng och dum, och i många fall rent oförskämd.

För att avsluta med en antipaternalistisk brasklapp: Din roll i att diktera andra människors vardagsliv och nöjen borde exempelvis vara negligerbar, särskilt om det sker via generella tvångsmedel som lagar och politik.