Klassanalys för dummies

Med tanke på DN Debatt-artikeln om den inställda fetmakatastrofen är det kanske att strö väl mycket salt i såren att uppmärksamma Dagens Konflikts försök till klassanalys i frågan. Men när man skriver om ”en fet och fattig underklass som inte ens har råd att banta” är det faktiskt så halsbrytande komisk logik att det förtjänar att uppmärksammas.

Hur dyrt är det att inte äta för mycket? Varför var ”underklassen” inte fetare förut, när den var ännu fattigare och ”Atkinsdieten” ännu dyrare? Jo, för det är på antagandet att man måste följa denna innediet för att bli smal och slippa ohälsa som resonemanget haltar fram.

I verkligheten är det naturligtvis en myt (förvisso understödd av folk som kränger dyra dieter till en seriebantande och viktfixerad medelklass) att det skulle vara dyrt att äta hälsosamt. Glädjedödarna på Folkhälsoinstitutet har säkert tagit i i överkant när de menar att nästan hälften av matbudgeten går till sådant vi inte behöver – dvs sådant som är sött, fett och gör livet värt att leva: öl, vin, kaffebröd, chips mm – men det tyder på en rätt stor besparingspotential, särskilt för den som äter mycket. Potatis, rotfukter och säsongens frukt och grönsaker är f ö inte särskilt dyrt. Det är dessutom så att dieter av alla de slag måhända ger snabb viktreduktion på ett år eller så, men för de mesta på längre sikt är både lönlösa ur viktperspektiv och skadliga för hälsan.

Annars är det ”the usual suspects” som radas upp när samhällsproblemet ska förklaras. Folk har blivit feta på grund av ”att klyftorna växer, att barnen får det värre”. Vad annars? Det intressanta är bara att svenskarnas magar blev större på 1990-talet, då andelen feta i stort sett fördubblades, medan ökningen varit betydligt lägre under 2000-talet. (SCB) Med inkomstskillnaderna är det tvärtom (som förvisso är något annat än klyftor, sådana skapas av exempelvis arbetsmarknadslagar och kollektivavtal som artificiellt höjer lönerna för de livstidsanställda på bekostnad av svårare tillträde, arbetslöshet och vikariattillvaro för andra). De var som störst omkring år 2000 och har varit större under 2000-talet än under 1990-talet. (SCB)

Vill man alltså hävda ett samband mellan dessa storheter så är det antingen att ökade ekonomiska skillnader hejdar fetmans utbredning eller också att fetman orsakat högre inkomstskillnader. Det senare är naturligtvis en riktigt dum hypotes (det förra också), men till skillnad från Dagens Konfliktfantasin åtminstone förenlig med SCB:s statistik.

Och barnen då? Ja, barnfattigdomen har i alla fall enligt Rädda barnen kontinuerligt minskat 1997-2007 (med en marginell ökning på 0,2 procent sista året).

På denna lösan grund fabuleras det raskt ihop både gråtmild indignation – det är ”oansvarigt” (oklart av vem eftersom författaren själv verkar tro på den) att ”föreslå en diet som få fattiga skulle ha råd att följa”. Snyft, snyft – och ett helt program av skatter och inkomstutjämning som alltså om jag förstår saken rätt ska göra befolkningen smala och slimmade som laxar. Vem försöker de lura? Det enda som blir smalare av skatter är plånboken.

Jag skriver inte det här bara för att göra mig lustig på Konfliktvänsterns bekostnad. Tänk så här. Vänsterns själva existensberättigande är att analysera orättvisor, problem och möjliga förbättringar ur den arbetande befolkningens och de sämst ställdas perspektiv. Ändå är de så ofta så generande usla på att göra just det. Här har vi alltså en skribent som indigneras över löjligheter som att det är dyrt för en fattig att följa innedieter, hasplar ur sig samband som inte finns som vore de självklarheter utan behov av att beläggas, och kräver samhällsomställning, skatter och pekpinnar, riktade inte minst mot den arbetarklass man säger sig företräda. Och han är typisk för svensk vänster av idag.