Kulten kring lidandet

Det ligger i den mänskliga naturen att möta sorg med respekt och medkänsla, men det innebär inte att sörjande har rätt. Jag tycker tvärtom att Stefan L Holms debattartikel med krav på ”värdighetsgaranti” för föräldrar som förlorat sitt barn är talande för mycket som är fel. Sorg, i första hand saknaden efter ett dött barn, ska enligt Holms förmenande ställas under läkarbedömning, och vara ersättningsgrundande hos försäkringskassan på samma sätt som sjukpenning.

Bakom retoriken om värdighet och etik ligger något djupt teknokratiskt över denna syn. Värdigheten kommer av staten, och antas bestå i betald ledighet från arbetet. Läkare ska åläggas kompetens att diktera åtgärder mot djup sorg. Det är som om lidande för att vara ”på allvar” kräver myndighetsstämpel och diagnos, och att sörjande skulle vara kränkta av att inte få del av detta på samma villkor som annat lidande.

Det handlar om sorg. Hur djup och smärtsam den än är, har sorgen efter förlorade barn i alla tider drabbat människor, lyckligtvis betydligt oftare förr än idag. Med all respekt och medkänsla för de sörjande måste frågan ändå ställas: Finns det några sakliga skäl att radikalt ändra vår syn på sorg, att göra den till något kliniskt och inordna den i försäkringssystem utformade för sjuka människor?

Jag tror inte det. Läkare kan inte bota eller behandla sorg, frågan är om det ens vore sunt att försöka. De kan behandla följdsymptom, men sådana är individuella och det görs redan idag. Staten kan inte heller gottgöra sorg, hur officiell status den än får i försäkringssystemen. Värdighet kan inte räknas i ersättningsdagar. Vad är det som säger att sorgen blir mindre eller hanteras bättre av att inte arbeta under månader och år efter händelsen? Är det ens nyttigt att isolera sig från vardag och arbetsliv så länge för att älta sin tragedi?

Niklas Ekdal (som jag f ö ska debattera liberalism med imorgon) skriver idag intressant om tonåringar som blir upprörda över att höra att världen inte går under. De har investerat så mycket i sitt lidande att det blivit ett slags tävling. Den som lidit mest eller känner flest med ätstörningar och skärsår antas inte bara veta mer om lidande, utan om hur världen och verkligheten är beskaffad. Det är det tydligaste uttrycket för vad som närmast är en kult kring lidandet.

Jag kan inte helt frigöra mig från att Holms artikel är ett uttryck för samma sak. Att det inte handlar om de mindre genomtänkta förslagen i sig, så mycket som att med uppriven och bombastisk känsloretorik söka offentlig bekräftelse på att även sorgen ska räknas till de mångfaldiga orsakerna att uppmärksammas och kompenseras av ”samhället”.

Jag har lyckligtvis sluppit att genomlida sorgen efter ett bortgånget barn. Har däremot erfarenhet av hur hoppet om att alls få barn dött om och om igen under långdragna och ofta okänsliga utredningar inför fertilitetsbehandlingar och adoption. De ringde här om året från adoptionskursen vi gick och talade bekymrat om en klar mentalitetsförändring som skett på bara något år. Numera är deltagare ofta helt uppfyllda av sitt lidande på vägen till adoptionen och kräver självrättfärdigt att barnen de får ska vara helt enligt deras önskemål just för att de ”redan har gått igenom så mycket”. Bara att påminna dem om att det finns gott om barn för adoption som har större eller mindre skador såg de som kränkande.

Utan att på något sätt förringa sorgen, måste den som grund för klinisk behandling eller kompensatoriska krav ställas under kritisk prövning. Detta med full insikt om att känslomässig retorik förekommer i rikliga sammanhang där den måhända är förståelig, men vare sig värdig eller rättfärdig.