Lägg inte ner Biografbyrån

Chefen för Statens Biografbyrå Gunnel Arrbäck är en jättebra censor, hon bryr sig inte om någonting. Så skulle man med en parafras på beskrivningen av Loranga kunna sammanfatta filmcensurens nuvarande ställning. Om nu staten agerar pappa åt oss alla (vilket den naturligtvis ska låta bli), så är det minst dåliga en helorange Lorangapappa som inte bryr sig om någonting.

”Om myndiga vuxna personer vill se filmer där folk äter upp varandra, där kvinnor får brösten avskurna och där människor har sex med hundar och getter – OK.”

Så skrev Gunnel Arrbäck redan i Nyliberalen 1/1993 i en replik på Henrik Bejke. Rätt tufft för en gammal folkpartist. Principiellt är hon klockren över att ”Yttrandefriheten är till för det som folk ogillar – inte för det som är allmänt accepterat.” och att man därför måste förkasta synsättet att ”man ska lyssna på en folkmajoritet och ta hänsyn till den”. Friheten går före majoritetsuppfattningen.

Problemet var bara, menade Arrbäck, att debatten präglades av ”upprördhet från människor som i olika egenskaper är ansvariga för barn och ungdom, upprördhet över de filmer som förekommer eller sägs förekomma på videomarknaden.” Hon konstaterade syrligt att ”tom i riksdagen har vi som arbetar i verksamheten funnit att det råder vissa vanföreställningar om hur eländig videomarknaden skulle vara när det gäller s k extremvåldsfilmer.”

Moralpaniska och censurbenägna politiker har alltså i snart två decennier stött på patrull i form av en oförvitlig tjänsteman när de velat använda statens censurorgan. Som Arrbäck skrev redan 1993: ”Biografbyrån arbetar sedan länge på en ordning där en övre åldersgräns på 18 år också skulle sätta en gräns för våra befogenheter att över huvud taget ingripa i rörliga bilder.”

Som framgår av gårdagens SvD ser det idag ut som så att biografbyrån utför två tjänster. De sätter åldergränser för barnfilmer, vilket är ett rent branschintresse, och de sätter ett slags godkännandestämpel på ett större antal porrfilmer, vilket är ett ännu snävare branschintresse. Utöver detta ska de pröva om filmerna är ”förråande” men eftersom de bedömer att så inte är fallet, så sker inte heller någon censur av vuxenfilmer. Inget av detta är legitima uppgifter för staten att ägna sig åt.

Biografbyrån borde dock inte läggas ner. De granskningsuppdrag som är efterfrågade bör säljas ut, vilket lägger granskningsuppdraget för film i händerna på filmbranschen. Censuren avskaffas, och inga kontroll- eller granskningsuppgifter återstår för andra myndigheter.

Det senare är viktigt. I bakgrunden lurar nämligen en betydligt mer kontrollbenägen myndighet: Medierådet, tidigare Våldsskildringsrådet. Denna myndighet skapades vid sidan om filmcensuren som respons på moralpaniken kring videovåldet på 1980-talet. När liknande moralpanik under början av 2000-talet kom att riktas mot pornografi ropade dåvarande kulturminister Marita Ulvskog på förbud, men hon fick nöja sig med att ge denna myndighet i tilläggsuppdrag att kontrollera även pornografi, med ett ”tydligt genusperspektiv på sitt arbete”. Med hjälp av ett EU-direktiv om att skydda barn har denna disparata soppa svällt till ett kontrollorgan för barnens hela medievärld; dataspel, Internet, nyhetsinslag i TV. Medierådet leds därtill av den kända pornografimotståndaren och socialdemokraten Inger Segelström.

Här finns alltså en myndighet som redan idag har befogenheter att kontrollera allt utom det Biografbyrån kontrollerar. Än så länge har de en ”informerande” roll och kan bara uppmuntra branscherna till ”självsanering”. Men gissa vilka som kommer att överta Biografbyråns gransknings- och prövningsuppgifter om denna läggs ner? Gissa vad som kommer att hända när Inger Segelström beväpnad med ”ett tydligt genusperspektiv” och vida maktbefogenheter håller i makten över vålds- och sexskildringar i medierna? Censur är bara förnamnet.

Se alltså till att göra saker och ting på rätt sätt så att censuren verkligen avskaffas. Lägg ner Medierådet, sälj ut Biografbyrån.