Lästips: Lena Anderssons Duck City

Lena Andersson är en rolig intellektuell bekantskap (fast hon gillar välfärdsstat), som jag dessvärre bara träffat en gång. På en närmast magisk diskussionskväll på Timbro förra våren i svallvågorna efter Muhammedkarikatyrer och upplopp (referat här).

Under min pappaledighet i våras läste jag äntligen hennes bok Duck City som jag verkligen rekommenderar. Det är en rolig och träffsäker samhälls- och Kalle ankavärldsparodi om ett tjocknande USA:s krig mot fettet, med stat och storkapital hand i hand med alltmer drastiskt, totalitära åtgärder, från skor som ger elchocker om man inte promenerar efter maten, till interneringsläger.

Motståndskampen förs av litteraturprofessor Harold Bell som blir uppsagd från sin tjänst eftersom han är för tjock, detta i samband med att litteraturen rangordnas om efter författarnas och innehållets hyllning av magerhet.

Men också av ”magerlibertarianer” som driver svartrestauranger med god mat åt de feta, av princip och i samma lokaler som produktionen av deras tidning (se s 97-101). Kul, inte bara för att Frihetsfronten, tidningen Nyliberalen och svartklubben Tritnaha fått en blinkning i samtidslitteraturen, utan också för Anderssons ideologiska klarsyn i att liberalismen/libertarianismen vänder sig mot alliansen av stat och kapital. Naturligtvis har detta gått kultursidorna helt obemärkt förbi när de recenserat boken.

En annan sak som recensenterna verkar ha missat är kängan mot relativismen. Lena Andersson fångar verkligen hur en relativistisk värdeskala kan skapa ett ideologiskt klimat som är hur skruvat som helst. Middagsdialogen mellan monopolkapitalisten John von Anka och litteraturvetaren Harold Bell på sidan 89 visar på ett briljant sätt hur oantastlig föreställningen om att ”allting förändras” kan göras, i all sin absurditet.