Lästips: Marie Carlsson ?Fettpaniken?
Jag ironiserade i inlägget Rundgång över hur Göran Greider utan att nämna det hyllade sina egna tankar i sin recension av Miki Agerbergs Ormen i paradiset. Bäst alltså att nämna att jag själv sitter i en liknande situation. Nä, inte så att Aftonbladet eller någon annan kultursida tycker att det är spännande att en liberal som undertecknad och en författare på Ordfront har en liknande ansats på något som utpekats som ett enormt samhällsproblem och därför bett mig recensera Marie Carlssons ”Fettpaniken”. Men jag räknar till, och tackar för, 13 fotnotsreferenser och ett antal huvudsakligen positiva apostroferingar till min egen bok ”Peta inte i maten!”, vilket jag inte kände till när jag tidigare skrev om Fettpaniken.
I vilket fall som helst är Fettpaniken en läsvärd bok. Den tar på ett pedagogiskt sätt sitt avstamp i den kritiska litteratur som försökt nyansera alarmismen kring fetma och övervikt, Paul Campos, Eric Oliver m fl. Carlsson har också egna exempel på hysteriska överdrifter som okritiskt anammats. Det värsta är nog hur Helena Sandberg lyckats doktorera vid Lunds Universitet på en sifferuppgift som inte finns. Sandberg påstår som utgångspunkt för sin forskning kring mediebevakningen av fetmafrågan (som hon menar inte är tillräckligt panisk) att 500 000 amerikaner dör av fetma varje år. Den mest uppskruvade och kritiserade uppgiften är 400 000, och en mera realistisk skattning drygt 100 000. Det är inget litet misstag, ändå har avhandlingen inte bara slunkit igenom, utan belönats med forskningspris.
Hur ska man då förklara att överdrifter och felaktigheter får sådan spridning, givet att man inte tror på konspirationsteorier? Här kan Carlssons bok med fördel läsas som ett komplement till min egen. Medan jag fortsätter från alarmismen till aktörer, ekonomiska intressen och myndighetsintressen, har Carlsson tittat närmare på det personliga och kulturella.
Här finns många goda insikter: ett skönt satiriserande av slentrianbiologistiska förklaringar till vad vi finner attraktivt och ett försvar för det goda balanserade livet med fokus på mat och ätande som glädjeämnen, inte källor till ångest och självspäkande.
Genom att söka ansvaret i våra egna personliga attityder landar Carlsson också i den befriande slutsatsen att det inte är marknader som ”lurar” på oss en viss livsstil (jag kan alltså lugna Louise P som befarade ett slags spegelvänd vänsterkonspirationsteori på den här punkten).
Carlsson gör också en fruktbar generalisering när hon stoppar in fetmafrågan i den allmänna tendensen att hitta undergångsscenarier och förstora minimala risker. Vid ett tillfälle refereras hur den globala uppvärmningen överdrivits genom val av jämförelseår, och Carlsson bjuder på exempel från David Eberhard och den brittiska boken ”Panic nation”.
På ett par punkter gör jag och Carlsson lite olika värdering. Jag är lite missnöjd med att beskrivas som en ”nyfrälst rekordbantare” för att jag sex år innan boken kom ut lade om livsstil och blev smalare, vilket jag föredrar. Carlsson har själv gått ner och sedan upp igen, vilket hon föredrar, och jag tycker att hon trampar lite grann i fällan av att generalisera sin nuvarande situation som ideal för alla.
Carlsson har en tendens att ensidigt fokusera på att vissa blir tjocka av sin natur. Min erfarenhet är att de allra flesta lever och äter sig till sin övervikt, och åtminstone i mitt eget fall var detta förenat med ett ganska stort mått självbedrägeri. Vidare vill hävda att man visst kan dra en skiljelinje mellan bantningskurer och livsstilsförändringar, även om Carlsson så riktigt påpekar att alla bantningskurer säljs som det senare. Sammantaget ger det en bra balans. Jag vill inte generalisera min egen livserfarenhet av att ha lagt om livsstil och blivit smalare, och jag tror inte att Carlsson som gått ner och sedan upp igen egentligen vill generalisera så mycket som rättfärdiga sitt eget val.
Vi är också oense om klassperspektivet på frågan. Inte så mycket att det finns ett sådant, som vilken nytta det gör. Det är det senare som jag har kritiserat. Däremot förnekar jag inte att fettpaniken vanligtvis drivs av bittra, seriebantande medelklasskärringar av båda könen, som är desperata att förneka andra vad de inte unnar sig själva och som nödtorftigt döljer sitt själv- och klassförakt bakom hälsorationaliseringar (Carlsson exemplifierar utmärkt med Fredrik Virtanens attack på Peter Harrysson för att vederbörande haft fräckheten att var tjock och glad!).
Måndagen den 15 oktober har jag blivit inbjuden att diskutera Fettpaniken med Marie Carlsson. Återkommer med mera info när jag vet.
september 17, 2007 @ 9:31 f m
Ah, det var överraskande positivt, för här är finns ju en överhängande risk att göra det enkelt för sig. Som nämnda forskare (sorgligt).
Jag tror jag bantade någon gång för 10 år sedan, med det förutsägbara resultatet att jag gick upp än mer sedan. Jag försöker sakta men säkert lägga om livsstilen istället. Äta ordentligt (bara en sådan sak som frukost!) och röra på mig mer, det senaste året med hyfsat bra resultat. Inte med siktet att bli en smalis, men för att må bättre, orka mer och kanske förhoppningsvis leva längre. Ibland är det så enkla saker som att t om se till att sova ordentligt och på vettiga tider. Men som sagt det finns säkert inga mallar. Det kanske beror lite på vad man har för mål också.
Sedan det där med ”naturligt” tjock, påminner lite om Cartmans ”big bones”. Jo, sure, spelar säkert gener in (som viss forskning som pekar på smak för socker). Men eftersom kolhydrater och fett ofta är billigare mat (ytligt sett) kan det ju ha en del att säga om ”klasskillnader” mer än genetik?
november 13, 2007 @ 9:50 e m
Hallå Mattias!
Tack för positiva tillrop och inte minst för en rolig debatt på ABF!
En petig men viktig sakfrågekorrigering — det framgår om man lusläser min bok men, well, annars kanske inte: jag väger mindre nu än jag gjorde före min ”rekordbantning”. Jag tränar mycket, mycket mindre nu än vad jag gjorde när jag var riktigt smal, men för mig har kolhydrater visat sig vara en knäckfråga och jag är rätt säker på att det är den kostkorrigeringen som gör att jag INTE väger lika mycket idag som för tio år sen. Det är inte superviktigt för mig att föra fram just det i boken, men det står där.
Jag har alltså varit både tjockare och smalare än vad jag är nu, men numera äter jag varje dag och motionerar 2-4 gånger i veckan (inte mer, inte mindre). Likväl: ska jag vara smalare måste jag banta. Jag hittar ingen annan förklaring än ”naturligt tjock” för att komma runt kalla fakta , dvs. att folk med samma livsstil kan vara olika stora, sorry Louise … eller förresten, jag är inte ett dugg ledsen, snarare astrött på att behöva förklara vad Basil Fawlty kallar the bloody obvious.
Juast det valet, det vill säga att inte göra våld på sig för att ha en specifik vikt — jo, det vill jag nog onekligen gärna ”rättfärdiggöra” för mig själv, på det att andra må göra sammaledes.
Min nuvarande situation, alltså att ”välja hälsan och lyckan” om man vill vara jääääkligt flosklig — tja, jag kan möjligen tycka att det faktiskt är ett ideal för alla.
Hur som helst: ser fram mot att läsa den nya boken!
Keep up the good work ;-),
Marie