Lästips: Matts Stenström Dansen

Matts A. Stenströms bok ”Dansen – dess utveckling från urtiden till danspalatsens tidevarv” är från 1918 och finns såvitt jag vet bara på antikvariat. Jag måste ändå ge den min varmaste rekommendation: Köp den! Läs den! Är du förläggare: Ge ut den! Och då är jag ändå inte särskilt intresserad av dans.

Att slå upp den här bokens halvfranska band väcker lite av samma känsla som temat i ”Den oändliga historien”, man sugs in i berättelsen. Stenström är inte bara en påläst historiker som vet att beskriva hur danser utvecklats från urtidsritualer och framåt. Han vet också att sätta in dem i ett både historiskt och filosofiskt sammanhang.

Stenström vet att berätta att Platon såg dansen som ”en gåva av muserna avsedd att ge människokroppen en allsidig utbildning och en skön behärskning av rörelserna.” Och att självaste Sokrates förlöjligades när han dansade, men givetvis hade svar på tal: ”Ni skrattar ut mig därför att jag roar mig med dans liksom ni unga? Vad är det som är löjligt i det, att jag gör något som är så nyttigt för sundheten och ett så utmärkt medel mot kroppens tilltagande tyngd?” Varpå Stenström nöjt konstaterar: – Du var allt en räv, du gamle Sokrates!

Det är ingalunda någon neutral ciceron som tar oss genom balsalar, palats och badhus (ett populärt dansställe på medeltiden) i sin beskrivning av hur tidens dans kom att gestalta sig. Stenström tar otvetydig ställning, älskar dansen under det franska hovet och Ludvig den fjortonde (själv en skicklig dansare) och ställer skoningslöst drömmaren Jean-Jacques Rousseau till svars för att den franska revolutionen knappast medför en förespeglad allmän förädling och förfining rörande hur det dansas.

”Vart tog Rousseaus ideal vägen på de pornografiska klubbarnas baler, i dans och blodsorgierna på Revolutionsplatsen eller på nya sällskapets baler där konfektionsklädda muscadins … valsade med nakna merveilleuses och där man ej gärna bar lösa dyrbarheter på sig för att ej i onödan och alltför hårt fresta de övriga gästernas hederlighet? … Åt vem skulle han räcka dygdekransen åt så många värdiga!”

Det märks över huvud taget att Stenström inte är någon varm vän av den franska revolutionen. ”Nya danser skapade revolutionens män visserligen ej så lätt och raskt som nya slagord och nya lagar.” och ”All hovets glans, all kungaprakt hade ju med ens blivit folkets egendom och delades så broderligt som rovdjur dela” är två sylvassa syrligheter han undslipper sig. Och den franska revolutionens version av frihet beskrivs som följer:

”Frihetens seger var fullkomlig. Inga lagar tyngde gatans umgänge, inga former, ingen hänsyn – drivande kraft var begäret efter tillfredsställelse av egna lustar, återhållande blott hänsynen till egen säkerhet. … all hövisk sirlighet var föraktad, naturlighet var dagens slagord och råheten demonstrerades i sin nakna storslagenhet. Tygellöst stormade det nyvunna människovärdets kriterier.”

Man behöver inte dela de bakomliggande värderingarna för att ändå smälta för språket, som gör boken till en närmast unik läsupplevelse. Redan i inledningen introduceras dansen som urkraft av denne energiske formuleringskonstnär:

”Dansen följer människorna från deras barnaålder. Dess väsen är dunkelt som en drifts. Den låter sig inte förkvävas. Undertryckt spränger den sina bojor, bryter sig fram med en urkrafts våldsamhet. Den låter sig inte länkas och bindas, men den följer människorna och bevarande sitt eget väsen speglar den deras.”

Visst är det vackert?

Precis denna historia är också kontentan av Stenströms långa danshistoria. I början av 1900-talet, i och med danspalatsens kommersialisering av nöjeslivet var också den demokratiseringsprocess som tog sin början under 1700-talet fullbordad. Medan danser tidigare utvecklades vid hoven och i finare sällskap och så sent som i mitten av 1800-talet först godkändes i borgerliga kretsar, kom 1900-talets danser underifrån:

”Dansnyheterna behöva ej längre höviska kretsars godkännande, ej ens ett förnämborgerligt balsällskaps sanktion – ett obskyrt danspar på en varieté eller kabaret kan bringa en dansnyhet att bli dagens mode, en steppande neger kan ange salongernas dansstil. De offentliga danslokalerna popularisera nyheten och underifrån erövra det begynnande tjugonde århundradets danser de borgerliga och de aristokratiska salongerna.”

Stenström själv ser inte särskilt positivt på ”[d]ansdemokratiseringens konsekvens – en rytmisering av gatans liv”, vilket framgår med samma tydlighet som hans insikt om att klagan nyttar föga. Den dansant satiriska tonen är dessutom generell och gäller även kyrkan där ”sedepredikanterna kunna inte nog saftigt kunna utmåla upptågens anständighetssårande beskaffenhet”, men där det stränga dansförbudet ”ej var utan kryphål för en någorlunda smidig själ.”

Kontentan är en historik som sjuder av liv, kryddad med rikligt beskrivande anekdoter om allt från de kikarförsedda fransmännens högljudda missnöje mot ett påbud om att balettdansöserna skulle bära underbyxor, upplysningar som att de ljudlösa kyssarna är ”en senare tids behagliga upptäckt” och återgivande av konversationen under det demokratiserade 1800-talet då en uppbjudande kavaljer kunde mötas av motfrågan: ”Ja det beror på. Ni måste först säga mig, herr bankir, om ni är för pressfriheten.”