Leif Zern om renässans för Ayn Rand

I dagens söndagskolumn i DN Kultur (ej på nätet) har Leif Zern en avslutande knorr kring ”den renässans som den amerikanska filosofen och romanförfattaren Ayn Rand (1905-1982) upplever även i Sverige”. Huvudpersonen Howard Roark i Rands roman Urkällan ställer Zern i motsats till Henrik Ibsens byggherre Halvard Solness.

Medan Roark stolt blickar ut över sitt bygge ovan vardagsliv och kyrktorn får Solness svindel och ramlar ner, något som enligt Zern uttrycker större ”komplexitet” och tragisk livskänsla. Det senare kan man nog hålla med om, det förstnämnda låter som kulturkoftans sedvanliga ryggmärgsreaktion mot allt som andas seger över lidande och elände.

Zern verkar dock inte ha tagit till sig att Rands plädering för ”radikal kapitalism” i Roarks fall är relativt komplext. Man kan mycket väl läsa Urkällan utan att se författarens politiska slutsats. Roark går sin egen väg och blir aldrig någon bred kommersiell succé. Den poäng Rand senare skulle göra tydlig (och som förvisso finns i Urkällan) är att utan marknaden finns ingen plats för avvikaren. På en marknad med fritt tillträde och konkurrens kan den som vill gå sin egen väg appellera till den minoritet bland kunderna som detta skulle kunna tilltala, eller på tanken att när folk sett vad ens tjänster går för kan de lära sig att gilla det.

Krönikans huvudpoäng är för övrigt att liberalismen slagit över ”i sin motsats” eftersom en del gallerior inte tillåter organiserade politiska och religiösa opinionsyttringar. Som om det skulle vara särskilt anmärkningsvärt. Undrar hur Zern hade reagerat om någon velat anordna en demonstration eller ett frälsningsmöte på hans arbetsplats eller i hans trädgård? Man undrar också hur Zern kan ställa Rand mot Ibsen för att Howard Roark ”föraktar den ’kompakta majoriteten’”. Ibsen var trots allt upphovsmannen till citatet: ”En minoritet kan ha rätt, en majoritet har alltid fel.”

Att den konservative Leif Zern inte gillar gallerior eller lyckliga slut må vara hänt. När kulturdebatten hamnar någonstans mellan Rand och Ibsen är det svårt att inte gilla den.