Liberalelitismen – eller att skjuta sig hårt i foten

Johan Ingerö tillhör som bloggens läsare säkert vet mina absoluta favoriter, inte bara för att vi delar de flesta uppfattningar, temperament och musikaliska preferenser, utan för att han dessutom formulerar dem på ett lysande sätt. Ja, efter en sådan översvallande, om också alldeles sann, inledning förväntar ni er säkert att det ska komma ett ”men…” och det gör det också. Johan har på sistone skrivit ett par proggiga och substanslösa ”bråka-inte” inlägg om konservatismen, och det ska jag väl inte bråka om, men i det senaste fångar han en mentalitet som jag aldrig kommer att begripa. Ett slags liberalelitism som går ut på att ”Jag gillar det här med frihet och kan resonera kring det, men förvänta er inte att några andra (framför allt inte folk i allmänhet) kommer att göra det.”

Med Johan Ingerös formulering låter det så här:
”Själv anser jag att den renodlade provrörsliberalismen är attraktiv på ett filosofiskt plan men fullkomligt värdelös som valvinnare. Samtidigt är konservatismen i sig själv impotent, vilket visas av att den kan användas i snart sagt vilket politiskt syfte som helst. Däremot kan den fungera som murbruk mellan de liberala byggstenarna. Liberaler och konservativa måste därför sätta sig ned och gemensamt fundera ut ett sätt att långsiktigt förändra debattens villkor.”

Att förstärka de teoretiska dragen i något så välbeprövat och icke utopiskt som marknader, äganderätt och frivilliga sociala institutioner som verkade långt innan John Locke, Adam Smith och andra fick syn på dem och systematiserade den kunskapen, är med förlov sagt inte bara fel i sak. Det är också att strategiskt skjuta sig själv i foten. Jag har i andra sammanhang varit inne på hur fånigt det blir att bara vara nästan liberal, och närmast desperat försöka hitta skynken av olika slag för att skyla sin liberalism ”av strategiska skäl”.

Jag vet naturligtvis att man (med rätta) inte vinner val idag på att prata om införande av nattväktarstat eller föreslå att alla offentliga pensioner skulle dras in kommande mandatperiod. Politisk förändring måste alltid ske stegvis och helst via genomtänkta reformer. Men att det inte skulle finnas tillräckligt många frihetliga frågor för att vinna val på är en helt annan och föga hållbar tes (och som teori från någon som själv är liberal bara… dum).

Jag vågar nog hävda att det går att vinna val på frihetliga förändringar, rätt paketerade. Att det borgerliga lägret inte utnyttjat antibyråkratiska och antiöverstatliga stämningar långt in i vänsterlägret för att göra upp med EU:s jordbruks- och regionalpolitik är en gåta. Lägga ner myndigheter och politikområden likaså, tror någon att det hade upprört medborgarna in i själen om folkhälsoinstitutet eller kulturpolitiken lagts ner? Och Alliansen har knappast gjort sig mer valbar genom att jaga en ungdomsgeneration och andra försök att kontrollera och strypa nätet. Inte ens de svåra frågorna borde vara oöverkomliga. Jag menar, när vi nu prövat välfärdsstat i sjuttio år med närmast ständiga krisrapporter från verksamheten är det kanske inte ens någon hädisk tanke att undra varför inte vård och skola borde vara tjänster vi fick rätt till när vi betalade för dem, istället för en lott via skattsedeln. Och hur mycket riktig brottsbekämpning skulle man kunna få om polisen slutade övervaka helt fredliga reggaefestivaler eller vad vuxna människor kommer överens om på Malmskillnadsgatan?

Hur en frihetlig agenda som vinner val i Sverige skulle se ut är naturligtvis tiotusenkronorsfrågan, det är därför det finns konsulter och strateger. Men det är en helt annan sak än teorin att just frihetstanken skulle vara osäljbar. Särskilt som konkurrenterna är tanken att pappa staten vet bäst, eller att vi bara ska välja en mysig snubbe som vill upphöja vad som faller honom in till lag. (Och om frihetstanken nu är osäljbar, hur kommer det sig att en person som faktiskt sympatiserar med sådana konstiga teorier skulle vara expert på att plocka vilka av de där andra tankarna det är som andra kommer att sympatisera med?)

Ingerö blir bara ännu ett exempel på hur desperat den här typen av elitism parad med dåligt självförtroende är som konkret handlingsplan. Jag menar, var är de där valvinnarna till frågor som han vill plocka ur det konservativa lägret? Förbjuda TV-reklam med sex- och våldsinslag, någon? Kd (och vänsterpartiet) hade redan varit störst om det där hade funkat. Och hur sympatiskt det än är att dra en lans för att det är trevligt att ha barn och någon att dela livet med, eller för lyckliga slut inom konsten (jag gör det gärna själv) så ser jag inte för mitt liv det valvinnande, eller ens intellektuellt hållbara och konkreta, politiska program som ska plockas ur sådana observationer.