Liberatchi
Prosit. Jag vet inte vad det är med liberaler som organiserar sig partipolitiskt, men det finns ofta något skitnödigt över hela företeelsen. Folk som i andra sammanhang är kaxiga och fritänkande blir plötsligt generade, vaga och de börjar tamejsjutton alltid med att ta ordentligt avstånd från något liberalt, som om det skulle vara lite finare och djupsinnigare att bara vara nästan liberal. Jag tänker på Christian Gergils och Dick Erixons projekt Fria listan 2002, liberaler som försökte lansera sig som ”snälla” genom att vilja ge högre bidrag till ”de som verkligen behövde”. Redan där rök all trovärdighet.
Dessvärre verkar Alexander Bards projekt Liberati bli ytterligare ett exempel. Människor som var för sig är både intressanta och stringenta – Fredrik Westerlund, Louise Persson och förvisso även Barden själv – har försökt koka soppa av ett gäng vaga och urvattnade punkter i en Expressenartikel.
Redan i punkt nummer ett kastar de liberalismen över bord. ”1900-talets gamla konflikt mellan stat och marknad är inte längre relevant, vad det nu handlar om är konstellationen privat/offentligt.” Taskig tajming att kungöra att det är viktigare att diskutera om tonåringar ska få blogga lättklätt och få uppmärksamhet när vi har en ekonomisk kris och globala planer på protektionism, statsintervention och korporativt fonderade medel. Man kan förvisso tycka att det förra ändå är viktigare, men att förklara att frågor av det senare slaget som ”inte längre relevant” är bara fånigt. Båda frågorna har sin politiska lösning i frihet och frivillighet. Vill någon hänga ut sin tillvaro på nätet: gör det, lär av misstagen och gå vidare. Vad finns det av politisk relevans att diskutera? Jämför med om det ska tillåtas ett sjukhus där du kan köpa vård till ditt barn, eller om du bara ska tillåtas köpa platt-TV och semesterresor för dina egna pengar. Irrelevant? (Är det för övrigt inte väldigt mycket 1990-tal och ”nya ekonomin” att hävda att framtiden gjort principiella motsättningar mellan stat och marknad obsoleta?)
I övrigt är artikeln en enda lång illustration av hur lamt det blir när man redan från början kompromissat med sina principer, det är ju då alla sakfrågor landar i löst tyckande. FRA-frågan om massavlyssning reduceras till en vag önskan om att regeringen skulle ha lyssnat tidigare, det luddiga begreppet ”egenmakt” underminerar individens självbestämmande från att vara utgångspunkten till något som ska ”understödjas” (av staten och dem som vet bättre?).
Så hävdas det att med ökad kunskap skulle så disparata frågor som prostitutionslagen och kärnkraften lösas. Det kan låta upplyst, men alltför ofta idag missbrukas kunskap och vetenskap som ett slags auktoriteter över hur vi ska leva våra liv (Frank Furedis The tyranny of science rekommenderas) Minsta hälsorisk upphöjs till lag utifrån den teknokratiska önskan att maximera vår livslängd. Hälsorisken må vara mätt med aldrig så många decimaler, men den enda som kan väga hälsorisken med mat, dryck, spel och annat mot det personliga välbefinnandet är fortfarande den människa som ska leva med beslutet, inte någon byråkrat på folkhälsoinstitutet. Och alla som läst sin Hayek vet att det inte går att förutsäga vilken produktionsmetod (inklusive vilket energislag) som är den mest effektiva i framtiden, det är just därför det finns konkurrens och marknader. Om det varit en ren kunskapsfråga hur man bäst producerar energi hade planekonomin fungerat.
Inte ens när de har rätt låter Liberati särskilt övertygande. Öppenhet mot omvärlden beskrivs som något vi ”måste” göra med döden som alternativ. Bättre och billigare produkter och tjänster ska alltså säljas som ett ”måste” vi inte kan säga nej till, snarare än någonting bra vi borde nappa på. Det har slagit mig att konservativa alltid när de landar i en frihetlig ståndpunkt lyckas få den att låta som något slags (oundviklig) pina och bestraffning, ofta i brist på goda argument. Liberati trampar rakt i den fällan.
En del tror att man för att bli intressant och relevant måste kompromissa med sina principer eller gömma sig bakom vaga gummitermer. Liberati är ett typexempel på att det inte fungerar så. Tvärtom är det då man gör sig ointressant. En i sanning modig pragmatism hade varit att öppet väga fördelar mot nackdelar på en skarp liberal guldvåg för att försöka rättfärdiga folkpartiet som det bästa, eller minst dåliga, liberala alternativet. Detta blir nu istället bara en av många löst hängande teser som bara spikas fast, utan stöd i någon argumentation. Nu bluddras istället principerna till den grad att de föregivna fritänkarna inte i en enda konkret sakfråga tar strid med folkpartiet.
Jag hyste vissa förhoppningar om att Liberati skulle göra folkpartiet liberalare, att döma av Expressenartikeln är det snarare ett gäng liberaler som gått och blivit folkpartister. Gäsp.
Ingemar S
november 9, 2008 @ 1:24 e m
Det är alltid en graverande omständighet när Alexander Bard är inblandad i något projekt. Glömmer inte i första taget hans försök att lansera en informationsålderns politiska filosofi tillsammans med Jan Söderqvist i form av ett hopplock av redan känd kunskap. Fult.
cnab
november 9, 2008 @ 1:46 e m
Liberatcho! Märkligt nätverk elitlistans skapare Bard dragit samman. Undrar om Camilla Lindberg är med frivilligt eller hamnat där som gisslan? Vem pröjsar? Ullenhag?
Henrik Sundholm
november 9, 2008 @ 3:57 e m
Jag har faktiskt blivit kontaktad av någon som ville sätta mig i kontakt med Bard, och initiera mig i Liberati.
Men det tackade jag förstås nej till, bl.a. av anledningar som speglas i det här inlägget.
ZEUS
november 9, 2008 @ 5:55 e m
Boring. Var är kompromisslösa Ronnie Paulsson som inte skäms för sin liberalism?
Sjukt att man måste skämmas för att man tror på individen och står för frihet.. Nått är seriöst svårt fel när detta är något fult.
JohanH
november 10, 2008 @ 11:37 f m
Som vanligt när det gäller liberal kritik emot liberler i partipolitiken bör man vända lite på frågan och fundera kring hur man kan hjälpa mer än att stjälpa. Det är ju så lätt att bara sitta bredvid och gnälla.
Den huvudsakliga anledningen till att liberaler har svårt att komma fram inom partipolitiken är givetvis inte att just dessa skulle vara extra dåliga liberaler utan att det är ett extremt svårt system att verka inom. Partipolitk är väldigt hårt centralstyrt och dess innehåll redan kollektivtstiskt. Till det kommer att man lätt fastnar i interna maktkotterier. Och liberalt snack är ju alltid per definition ett litet steg bort från den gemensamma partilinjen med dess trygga vi-tänkande.
Liberala tycker utanför partipolitiken KAN göra skillnad tror jag. Det första är att inse att varje liberal inom partipolitiken är en skör planta som behöver ljus och näring. Inte skäll och moralistiska bannor. Även om man inte är fullt ut liberalt stringent. Där har 2008 redan varit ett enastående fiasko från alla ljudliga liberaler utanför partipolitiken. Det är ett ödets ironi att just svenska oberoende liberaler har blivit smalsynta, argsinta, dömande och jante-fixerade.
Strunta i om att är så himla perfekt eller ej – och uppmuntra istället de positiva tendenser som ändå finns där.
Mattias Svensson
november 10, 2008 @ 12:46 e m
Att ställa krav är att bry sig.
Per-Olof Samuelsson
november 10, 2008 @ 4:56 e m
Jo, det verkar onekligen som om partipolitik lägger sig som en våt filt över all sann liberalism. Jag tycker jag känner igen det här sedan förr…
Bra inlägg! En reservation bara: ”modig pragmatism” låter som ett tocket där ”contradictio in adjecto”.
Mattias Svensson
november 10, 2008 @ 5:04 e m
Det var ett försök till välvillig tolkning, som jag också gav en konkret innebörd.
Therese Danielsson
november 11, 2008 @ 12:44 f m
Inte ens en vecka efter presidentvalet i USA så börjar bloggerskan Linda Ekholm prata ut om Obama. Och det värsta nog att hon är ärlig med det hon skriver!? Hjälp!
http://www.finest.se/userBlog/?uid=30701&beid=1040511
Martin Ängeby, Liberati
november 11, 2008 @ 11:14 f m
Är måhända Svensson putt för att Liberati avvisar unga onanister med Ayn Rand komplex?
Mattias Svensson
november 11, 2008 @ 12:26 e m
Aouh, där fick jag tunga argument levererade med civilisatorisk trevlighet, minsann. Vad skönt det måste vara att tillhöra den intellektuella elitstyrkan. Ha så roligt i er lilla klubb. Kanske ni kan publicera en lista på böcker man inte får läsa, som katolska kyrkan ungefär. De har även samma inställning till onani.
Pontus Ekenberg
november 11, 2008 @ 12:33 e m
Hej, jag undrar om du vill vara med i en tävling som skulle passa dig och möjligen din blogg. Kontakta mig för mer information. Mvh Pontus
Nils
november 11, 2008 @ 12:51 e m
Hahaha! Mattias du är grym!
Christian Gergils
november 13, 2008 @ 1:39 e m
Lysande kommentar och analys, Mattias. Jag tror tyvärr att Alexander har tänkt fel; både i fildelningsdebatten och i strategin rörande att påverka politiken och folkpartiet i liberal riktning. Eget särintresse och uppenbara tankefel gör sig inget vidare i politiken.
Därför! Liknelsen med Fria Listan är orättvis. Se till exempel denna lilla notis som ligger kvar på nätet:
http://www.kkuriren.se/hermes/article/KK_20020621_16_1_3.html
Christian – stolt