Lite sexism piggar upp, eller?

Många har med rätta tipsat om Dilsa Demirbag-Stens artikel i Arena om hur hon och andra, inte minst Nyamko Sabuni, utsatts för rasistiska påhopp från meningsmotståndare för att de avviker från vänstermallen. Eftersom Masoud Kamali och Kurdo Baksi som lett attackerna kommer man inte ifrån mönstret att de uppfattar det som okej med rasistiska angrepp, bara avsändaren är blatte.

På samma sätt verkar det vara okej att pigga upp sina angrepp från vänster med lite sexism, bara man själv är feminist. Se till exempel Bang-redaktören Malin Ullgrens försök till lustifik satir om ”på nåder-kvinnorna” som sällskapar med Barnevik-skäggade rosenröda gubbar i Svenskt Näringsliv. Lite fnissig sexism riktad mot alibivåpen i näringslivet från en ”riktig” feminist. Inte alls olikt alibipåhoppet på Nyamko Sabuni från Kurdo Baksi. Båda greppen föll DN Kultur i smaken.

Jag förmodar att Ullgren avser Svenskt Näringslivs ordförande Signhild Arnegård Hansen och kommunikationschef Tove Lifvendahl, men varför gå in på namn och titel som antyder att de skulle vara målmedvetna kvinnor med en egen vilja? Alla (som läser DN Kultur) vet ju att en ”riktig kvinna” inte kan tycka så. Bara elaka gubbar och deras köpta lakejer.

Jag noterar att socialliberalfeministen Isobel uppskattar Ullgrens grepp. Alltmedan den socialdemokratiska feministen Katrine Kielos ägnar sig åt att sabla ner Fredrik Reinfeldt som ”Mannen utan egenskaper. Mannen utan personlighet.” utifrån en bild på ett tidningsomslag.

Är det ett mått på ökad jämställdhet att feministerna blivit gubbiga?