Luncha med Siv

Jo, jag var också på den där lunchen med Fremskrittspartiets Siv Jensen i måndags, som Isobel Hadley-Kamptz skriver om i Expressen idag. Ett parti som kallar sig klassiskt liberalt och skyltar med hjältar som Ayn Rand och Friedrich Hayek är definitivt intressant att lyssna på. Det blev lite si och så med diskussionerna, 2 timmar var utsatta, men frågestunden med Siv Jensen satte egentligen igång på allvar strax därefter och jag var tvungen att gå efter ytterligare en halvtimme.

Men jag tog i alla fall upp frågan om invandring, och Fremskrittspartiets politik att minska asylinvandringen men öka arbetskraftsinvandringen (så presenterades det för oss, men det stämmer inte riktigt). Jag menade att detta skapar en illusorisk bild av migration som en politiskt kontrollerad och planerad process, ett slags gottpåse där vi plockar ingenjörer, läkare och en och annan stjärnkock att piffa upp landet med. Visst, det är trevligt och ska underlättas, men människor av alla de slag rör sig på alla de sätt och plötsligt står de i ditt land. Då står vi, välfärdsstat eller inte, inför alternativen att försöka ta emot så många som möjligt och göra det bästa av situationen genom att låta dem utvecklas efter sina förutsättningar – eller att bygga ut gränskontroller, polis och repressionsapparat så mycket som möjligt för att effektivt skicka iväg migranterna någon annan stans.

Generös asylpolitik eller inte, och i verkligheten har båda alternativen sina påfrestningar. Det förra behöver inte vara något större hot, tvärtom. I grunden är i stort sett all migration arbetskraftsmigration, strömmarna går dit det finns jobb, inte nödvändigtvis dit det står öppet, vilket vi märkt genom att den stora strömmen östeuropéer som fått flytta inom EU åkt till Storbritannien, med låga inträdeskrav på arbetsmarknaden, inte alls i samma utsträckning till Sverige. Vi har missat mycket av möjligheterna och kommer att missa dem så länge arbetsmarknaden är reglerad som den är.

Siv Jensen verkade hålla med om problembeskrivningen, men jag fick väsentligen ett ”goddag, yxskaft”-svar om att ideologiskt var hon för fri invandring men att man inte kan hålla på principerna. Det var inget svar på frågan hur man löser avvägningen med migrationsströmmar. Min egen inställning är att fri invandring förmodligen är det mest verklighetsnära, i motsats till de gottpåseteorier som bygger på föreställningen att migration hanteras genom att myndigheter kan plocka ut de mest kompetenta, alternativt de mest hjälpbehövande och lidande.

Synen på invandring är inte en fråga i mängden, den tenderar att vara definierande och dominerande för en politisk rörelse. Det är inte så konstigt, sällan står väl tilliten till spontan ordning och ens egna värdens konkurrenskraft på spel som inför mötet med det främmande. En prövande och öppen inställning även till det man inte förstår eller sympatiserar med är grunden för västerländsk civilisation, med dess flitiga inlånande och utnyttjande av andras influenser.

Denna invändning beskrev jag för något år sedan som Högerpopulismens järnhårda lag, med bland annat exempel från Fremskrittspartiets historia. Mina dubier kvarstår på denna punkt. Och de har förstärkts av Johan Norbergs eminenta utveckling av ytterligare komplicerande faktorer hos Fremskrittspartiet. Detta kvarstår som en invändning mot positiva omdömen hos exempelvis Fredrik Segerfeldt (vars acceptans för skämda tomater i sallader gör mig lite skeptisk till hans färdigheter som lunchvärd ;-)) och Dick Erixon. De senare har förvisso en poäng i att Siv Jensen är en imponerande person och driver en på många punkter uppfriskande politik. Frp är ett parti som driver många bra frågor och rymmer en del ärligt övertygade liberaler. Jag ångrar alltså inte lunchen, men jag hade önskat betydligt mer tuggmotstånd.

Även i andra frågor bidrog nämligen lunchen till fler frågor än den besvarade. Frp verkade bland annat ha en väldigt bred definition av ”investeringar” vilket de onekligen vill ösa pengar över via statskassan. Bland annat fanns den klassiska övertron på att utbildning och forskning via statspengar skulle sätta fart på tillväxten. De verkade också pigga på ett slags fondsocialism där idag utomlands placerade oljevinster ska investeras på den norska hemmamarknaden, utan tanke på att detta ger statlig kontroll över norskt näringsliv, vilket vare sig ur effektivitets- eller demokratisynpunkt är särskilt bra.