Måste det vara så jäkla komplicerat?

Apropå Anders Borg och hans varningar för ”den enkla nyliberala retoriken” drar jag mig till minnes en diktamen han höll för en okritisk journalist på Affärsvärlden enligt följande:

”Efter sommarvikariatet fick Anders Borg jobb på ledarredaktionen. När han började var han en hängiven nyliberal med enkla lösningar på allt. Men under inflytande av dåvarande chefredaktören Mats Svegfors, och i mötet med den komplexa verkligheten där människor inte alltid är starka och gör rationella val, började hans åsikter svänga mot mitten av svensk politik.”

Ja, nyliberalismen är skenbart enkel. Frihet, punkt och slut. Men det är för att i den ”komplexa verkligheten” är politiken inte alltings lösning. Bättre ge utrymme för enskilda människor, civilsamhälle och den fria konkurrensens ständigt småförbättrande sökprocess. Med tvångsmedel kommer man sällan särskilt långt. Hur nära är den politiska mitten att lösa komplexa problem? Hur bra funkar sjukvården och skolan? Hur rationellt styrd är en stat som slänger bidrag till ineffektiva industrier och landsdelar och till stolliga organisationer och myndigheter?

Och när och hos vem har nyliberalismen byggt på antagandet ”att människor alltid är starka och gör rationella val”? Det är en fyrkantig neoklassisk utgångspunkt som snarare använts för att rättfärdiga att någon politiker (vi kan kalla honom Anders) kan och bör planera hela samhällsutvecklingen. Få nyliberala tänkare jag känner till laborerar med sådana utgångspunkter, men ständigt upprepas detta påstående av papegojor och nyttiga idioter.

Jag förstår för övrigt inte hur det kan vara ett motargument mot liberalismen att den är enkel. Komplexa problem har inte sällan en enkel förklaring och/eller lösning. Annars hade vi aldrig haft någon nytta av farbror Occham och hans rakkniv.