Medan vi sov

Idag dör demokratin en smula. Inte i strid, inte genom ett plötsligt insjuknande, utan i stillhet i hemmets lugna vrå. Riksdagen tar idag beslutet om en enorm överföring av makt och befogenheter till EU, i form av den tidigare EU-konstitution som efter att ha röstats ner döptes om till Lissabonfördraget men väsentligen innehåller samma sak: ett öppet mandat för vid och godtycklig politisk maktutövning.

En grå uppgivenhet ligger tung över beslutet. Lagenligheten är tveksam. Något mandat från folket har aldrig sökts. Alliansen backade från frågan i valet 2006 (med undantag för fp) trots att alla visste att EU skulle strunta i demokratin och återkomma med samma förslag som röstats ner. Trots att opinionen går på tvärs med riksdagsmajoriteten och inget mandat sökts för ett riksdagsbeslut har vi förvägrats en folkomröstning. I sak kan inte ens Svenska Dagbladet uppamma någon entusiasm. Bara några enstaka folkpartister kvittrar glatt som bara folkpartister kan.

(EU-minister Cecilia Malmström måste vara den enda människan i världen som tycker att EU har för svårt att fatta beslut. Finns det någon annan som tycker att det kommer för få beslut från Bryssel? IPRED, Datalagringsdirektivet, övervakning av vad vi äter på flyget, för att bara plocka några förslag från de senaste månaderna bara på integritetsområdet.)

I senaste numret av Neo skriver Mats Johansson klokt om situationen i Ryssland, en skendemokrati där besluten är uppgjorda på förhand och folket istället ägnar sig åt att inreda sina hem. När jag i våras till Aftonbladet debatt för Timbros räkning ombads ta mig an begreppet demokrati inledde jag med en reflektion om likheterna mellan EU och Putin-Ryssland. Jag är inte ensam om den liknelsen. Det var trots allt med Ryssland och Kina som Tysklands kansler Angela Merkel jämförde sig när Lissabonfördraget föddes under tysk ledning. Nu skulle det äntligen bli lättare för det politiska ledarskapet att fatta beslut.

Det kom en uppgiven fråga på Timbros internmail igår:
”Kan någon förklara för mig varifrån morgondagens beslut i Riksdagen om Lissabon-fördraget poppat upp. Idag, dagen före beslutet är första dagen som åtminstone jag sett den någon uppmärksamhet kring detta. Har politiker och journalister haft tystnadsplikt i denna fråga eller är den av så underordnad betydelse att ingen diskussion krävs?” Jag är hittills den enda som svarat.

Tystnadsplikt är nog fel att säga. Problemet är att på ena sidan finns EU som inte godtar ”nej” som ett svar, där finns den politiska majoriteten i riksdagen och där finns också i stort sett alla journalister som bevakar EU-frågor. På andra sidan finns de två riksdagspartier som är mest osams just nu, v och mp, och förvisso folkmajoriteten. Eftersom frågan är numerärt avgjord är den inte intressant. Det lönar sig föga för motståndarna att bråka (och dygnet har bara så många timmar), och det lönar sig lika föga för politikermajoriteten och dess sympatisörer bland EU-journalisterna att väcka det folk som sover. Vi får nöja oss med dokusåpan ”Mona och Maria möter Lasse” i politikspalterna, och den enda statsvetare vi sett till på sistone har varit fullt upptagen med att diskutera mina genitalier.

Själv har jag också sovit. Jag har gjort mina försök att skaka liv i debatten. Jag diskuterade den ursprungliga konstitutionsförslaget i Smedjan och på Europaportalen. Förra hösten utmanade jag federalistiska liberaler på debatt om Lissabonfördraget som effektivt dödade drömmen om en liberal EU-federalism (Annie Johansson var den enda som svarade, ej på nätet.). I slutet av förra året uppmärksammade jag hovjournalistiken kring EU och Lissabonfördraget. I vintras berömde jag vänstern för att de drev kampanj för folkomröstning. I våras skrev jag i Aftonbladet. Men i höst har jag inte orkat kämpa mot det fullbordade faktum att politikerna helt enkelt kör över oss, och om inte de gör det så kommer EU att göra det åt dem.

Det är en skammens dag idag, och en del av skammen faller på mig och på dig. Vi gjorde helt enkelt inte tillräckligt.

(Uppdatering: Heder åt de borgerliga ledamöter som vill respektera den svenska grundlagen, som också åsidosatts när man makat väg för Lissabonfördraget. Anne-Mari Pålsson (m), Sven Bergström (c) och tre kristdemokrater. GP idag.)