Mobbarstat och drevmentalitet

Det är inte för inte som John Stuart Mill i sitt försvar för friheten att välja livsstil och nöjen inte bara vill lägga band på staten, utan också den allmänna opinionen. En majoritet som ger sig på minoritetens livsstilsvanor är ett osmakligt skådespel, en självrättfärdig mobbarmentalitet som bara fortsätter hur still offret än ligger.

Rökningen är ett typexempel. Dagligrökare löper allvarliga hälsorisker, därom råder inget tvivel. Men nikotinet sätter också fart på hjärnan och piggar upp. Därför finner en hel del människor att kalkylen går på plus och de väljer att röka. Andra (som jag) feströker, vilket inte är ett dugg hälsofarligt. Några har, medan möjligheten fanns, valt att vistas i rökiga miljöer; samlevandes med någon som röker eller på en arbetsplats eller lokal där rökning varit tillåten. Detta innebär inte heller annat än ytterst marginella hälsorisker. Ändå har panik piskats upp mot rökare.

Det handlar naturligtvis inte om forskning och hälsa. Rökning har förbjudits på platser där de inte utgör ens en teoretisk hälsofara för andra: på stränder, i egna bilar och utomhus. Frimärken och porträttbilder har retuscherats och manipulerats för att även bekämpa fiktiva cigaretter.

Denna mobbning av andras livsstilsval har skenat länge. Börjar de självrättfärdiga att tröttna? Icke. Nu ska totalförbudet stadgas som målsättning, en ”nollvision” för rökning, och den självrättfärdiga majoritet som inte köper tobak vill nu hindra andra från att göra detta i livsmedelsbutiken (de har redan förbjudit information om nya produkter och kringlagt försäljningen en klåfingrig byråkrati). Ju färre rökare (andelen rökare i Sverige har i princip halverats sedan 1980), desto intensivare mobbning och allt mer klåfingriga lagar.

Det är skamligt att en ansedd organisation som Cancerfonden lånar sig till sådana billiga knep i jakt på publicitet som att kräva nya förbud. Lika skamligt är att det funkar, varje gång. Politiska krav är enkelt, eget ansvar för avvägningar är alldeles för komplext. Så går drevet vidare. Inga krångliga motfrågor om att vuxna människor kanske borde få bestämma själva, bara gratis publicitet.

Mobbningen är ingen slump. Två statsvetare Rogan Kersh och James Morone går i en artikel igenom de faktorer som fått amerikaner att åsidosätta personlig frihet till förmån för livsstilsrestriktioner. Det är ingen trevlig läsning. Demonisering av brukare, inte sällan med rasistiska förtecken. Demonisering av försäljare, från abortörer till saloonägare. Detta otäcka hetsande har sedan triggat igång förödande lagstiftning som förbuden mot alkohol, narkotika och aborter, som orsakat så mycket mänskligt lidande, mord och onödiga dödsfall.

Förbud och demonisering är mobbarstatens och drevmentalitetens slutstation. Är ni nöjda då?