Myrdals II: Hur kunde någon ta de här skojarna på allvar?

I två decennier utredde och diskuterade Sverige ”befolkningsfrågan”, hotet från en minskande nativitet, som nationens ödesfråga. Både Alva och Gunnar Myrdal fick nobelpris och har än idag visst anseende. Jag kan inte för mitt liv begripa varför.

I sin kritiska genomgång av den sociala ingenjörskonsten ”Att lägga livet tillrätta”(1989) konstaterar kvinnohistorikern Yvonne Hirdman att Myrdals medvetet valde ”den mest negativa statistiska hotbilden” och att de huvudsakligen använde denna hotbild för att få igenom den politiska agenda som var deras egentliga mål.

Detta understryks av hur fel Myrdals hade i sak. Ett drygt decennium innan Kris i befolkningsfrågan skrevs hade Sverige passerat sex miljoner invånare. Myrdals nämner till och med ”[d]en nuvarande långsamma befolkningsökningen”, även om de i samma mening hävdar att den ”mycket snart väntas komma att efterträdas av en kraftig befolkningsminskning”. Det hände aldrig. Befolkningen fortsatte att öka för varje år.

Den ”forskning” som resulterade i befolkningsutredandets spår, och till vilken Myrdals knöt sin förhoppning om att planera samhällslivet gick ut på att inventera hem och garderober, mäta genomsnittstider för hushållssysslor och räkna antalet tillfällen en mor hade kroppskontakt med sitt barn. Yvonne Hirdman konstaterar att resultaten inte kan ”tjäna till underlag för reformer, eftersom man de facto redan visste hur det skulle vara.” (Att lägga livet tillrätta, s 213).

”Kris i befolkningsfrågan” är inte ens någon argumentation. Med Myrdals egna ord är den ett ”studium av framtida åsiktslinjer inom befolkningsfrågan” vilket ”ger en utblick över hela den nya socialpolitik och den nya ekonomiska, psykologiska och moraliska grundval för det sociala livet, som kommer att bryta igenom såsom en följd av den tekniska utvecklingen.”

Den förespeglade rationaliteten och de vetenskapliga referenserna till trots, är boken inte skriven för att övertyga tänkande individer. Oavsett vad läsaren tycker eller tänker om det Myrdalska scenariot, kommer utvecklingen att ha sin gång. Medhåll frammanas istället genom en uppmaning till läsaren att inordna sig (den ”sociala” kardinaldygd som Myrdals menar ska vara ledande för skolan och samhället), att acceptera den nya tidsandan, de nya åtgärder som kommer att införas, den världsbild som motiverar dem och de nya herrar som kommer att införa dem.

Myrdals skapade alltså med ”Kris i befolkningsfrågan” en ideologisk hotbild som inte stämde med verkligheten, och på vilken lösningen skulle vara steriliseringar, förmynderi och statlig planering av hela tillvaron. De öppnade för ”forskning” som inte dög någonting till. De brydde sig inte ens om att argumentera för sin sak. Ändå köpte folk budskapet. Flockmentaliteten bland politiker och intellektuella kan knappast ha fått en tydligare illustration.