Myten om en liberal socialdarwinism

Erik Herbertson skriver en mycket bra text, och hänvisar till ännu en i Reason skriven av Damon W Root, om att beskrivningen av Herbert Spencer (och därmed indirekt laissez-faire liberalismen som Spencer förespråkade) som ”socialdarwinist” är ett påhitt från en oseriös vänsterakademiker.

När Spencer talade om ”survival of the fittest” framgår av hans verk att han menar att ett fredligt och fritt industrialiserat samhälle är betydligt bättre anpassning än ociviliserade samhällen byggda på våld och tvång. Likaså blev Spencer ryckt ur sitt sammanhang när han skriver om att de som inte är komplett utrustade dör, eftersom han i meningen därefter skriver att det är ett högre gott om välvilliga människor kan hindra denna naturliga tendens.

Spencer förespråkade lika rättigheter för kvinnor och män (två decennier före JS Mill), kritiserade brittisk imperialism och försvarade (frivilliga) fackföreningar som en viktig mottpart för att tämja arbetsgivare som Spencer tyckte kunde bete sig ”hårt och grymt”. Med andra ord var han en tidig företrädare för klassiskt liberala idéer, även om, som Herbertson påpekar, hans argument för denna ordning inte alltid var de bästa.

Root påpekar också att ohederligheten hos den smutskastande vänsterakademikern Richard Hofstadter inte direkt blir mindre av att denne progressive vän av expertstyre och reglering och motståndare till laissez-faire i sitt försök att projicera socialdarwinismen på laissez-faire helt negligerar att det var på den progressiva vänsterkanten i början av 1900-talet som tankarna på eugenik och ett bättre folkmaterial slog igenom som starkast.

Läs de båda artiklarna både som en intressant lektion i hur lätt vi har att ta auktoriteters ord och omdömen för givna, och hur vänstern aldrig dragit sig för ogenerade lögner i sina försök att smutskasta sina meningsmotståndare.