När alkoglassen (nästan) kom till byn

Den som mot bakgrund av mina poster om mellanölspaniken på 1970-talet till äventyrs tror att de politiska ungdomsförbunden blivit liberalare med åren kan tänka om. För några år sedan (våren 2003) mobiliserade två av dem mot ett stort hot: alkoglassen.

Läkemedelsverket prövade, och nekade av någon anledning, tillstånd för dessa produkter. Någon fara för berusning var det knappast, man måste sätta i sig nio sliskiga isglassar för att få i sin motsvarande en starköl. Det hindrade inte förbudsivrarna.

Som hämtad från 1970-talet dundrade kristdemokraternas Jakob Forssmed:

”Den profithungriga alkoholindustrins senaste knep för att få ungdomar sugna på starkvaror är alkoglass. Eftersom det är en glass och inte en dryck så är, enligt tidningsuppgifter, det enda som krävs före fri försäljning i Sverige ett tillstånd från läkemedelsverket. Alkoglassens spridning bland svenska ungdomar måste nu motverkas och fri försäljning av glassen stoppas.”

Forssmed havererade även om alkoglassen i riksdagen (anf 108 och 109) , där han lyckades med konststycket att få Morgan Johansson att fråmstå i närmast liberal dager.

Smartaste kommentaren stod dock SSU:s Mikael Damberg för. I ett pressmeddelande ställde han den retoriska frågan:

”Först kom alkoläsken, nu är alkoglass på gång. Vad kommer nästa gång, spritfyllda skumbananer?”

Eh, Mikael. Hört talas om punschpraliner?

I Norge heter alkoglass för övrigt ”rus-is”, vilket åtminstone låter fränt.