När fan blir gammal?

Det är med både tungt och lätt hjärta jag skriver denna bloggpost, som alltid när man tar ett steg ut i en ny tillvaro och måste göra upp med det gamla. Och särskilt när det berör något mycket personligt.

Jag har blivit frälst.

Jo, du läste rätt. Mattias Svensson, superateisten, som inte minst inför varje påsk postat antikristna inlägg där jag hånat troendes högtidlighållande av Jesu lidande för vår skull, kommer att tillbringa denna långfredag i stillhet och påskhelgen ibland annat denna kyrka i Norrköping.

En del av er har kanske sett detta komma. Några verkar ha noterat en kanske mer sökande inställning i vad jag skrivit på sistone. Jag vet att många förväntade sig en nyliberal totalsågning när jag i höstas skulle skriva om kristdemokraterna, vilket istället blev ett blev ett balanserat reportage som jag fått mycket beröm för. Jag fick även ett brutalt uppvaknande om den här materiella världens brutala ondska när jag skrev för Voltaire om massdödande, vilket också reste frågor om detta verkligen är meningen med tillvaron.

Så här i efterhand skrattar jag åt mig själv för att inte ha sett de många ledtrådar som fanns i min egen artikel om den långa vägen att till slut bli pappa, där det fantastiska slutet (som egentligen bara var en fantastisk början) gjorde lidandet på vägen till någonting meningsfullt och till och med gott. Det har så här i efterhand blivit en värdefull metafor för hur man kan se på vår jordiska tillvaro, som syftande till någonting ännu större.

Och att Herren har humor var något jag blev varse när jag skrev om Ralph Reed som en dag blev frälst efter att ha levt rövare bland republikanska ungdomar under Reaganeran. (i Voltaire, ej på nätet). Det sådde en tanke i bakhuvudet även på mig, att det skulle kunna ha varit jag.

Så det är väl som sig bör att även jag själv i en omtumlande process för några veckor sedan upplevde att bitarna föll på plats, att tron på någonting större trängde sig in även i mitt liv. Det var under en helt vanlig cykeltur där jag stimulerad av dagsljus och endorfiner brukar vrida och vända på olika saker i min egen lilla värld. Det högtidliga lugn och den euforiska lycka som samsades i mitt bröst trotsar all beskrivning. Jag klev av för en stund, njöt intensivt av allt det vackra i naturens beståndsdelar, träden, jorden, snön, löv från förra året, och sjönk ner på knä, utan tanke på att jag blev våt av snön. Känslan av att ingå i ett evigt sammanhang historiskt och existentiellt, där en högre makt hyser försorg om mitt väsen är lika mäktig som svår att beskriva.

Som ni märker är det hittills mycket av en personlig väckelse, även om jag smugit in på några gudstjänster och pratat med ett par personer jag litar på. Det finns verkligen något mer, och tron på detta gör mig lycklig. Ett exempel på hur jag lekt med denna tanke var när jag spelade innebandy senast. Tre gånger i rad prickade jag och mitt lag stolpe ut på exakt samma sätt, i sig en osannolik händelse. Då bad jag en stilla bön för mig själv och gissa vad: nästa gång satt bollen. Barnsligt, visst, men också ett exempel på hur tron ger en djupare mening åt livets alla små mirakel om man bara väljer att se det och följa sina impulser. Jag har skrivit om det förr i samband med en post om den sura ateismen.

Visst känner jag mig lite generad, inte minst inför den här uppgiften att tala om mina nya tankar. Dels är jag ju något slags offentlig person med torgförda uppfattningar om religion och tro som jag nu får äta upp. Det bekymrar mig inte så mycket, att peta i maten är jag ändå inte känd för. Snarare blir ju mitt exempel starkare, och en allsmäktig med oändlig förmåga att förlåta har naturligtvis även tålamod med den som syndat ett tag.

Lite rädd är jag däremot för hur alla mina vänner ska reagera. Hittills har jag knappt vågat berätta för någon, tänkte att det är lika bra att berätta för alla på en gång. Vi svenskar är ju milt uttryckt inte så vana att diskutera den här typen av djupa frågor. Och jag hoppas att mina liberala vänner är så liberala som de säger sig vara och därför tolererar att umgås med en troende, och att troende vänner kan förlåta en syndare som så ofta drivit gäck med dem.

Så vad händer nu i mitt liv? Ja, några förändringar blir det. Har till min förvåning upptäckt att numera finner djup och ro i kyrkan, något jag verkligen upplevde när jag häromveckan besökte Georgien med deras levande tro och fantastiska kyrkorum. I Tiblisi besökte jag bland annat en av de största kyrkorna i världen. Och det är en nyttig kulturchock att få inblick i religiositeten och dess betydelse i andra länder än Sverige, som verkligen är avvikaren på denna punkt. 

Och mina tankar och värderingar då? Ja, frihet gillar jag fortfarande, förstås. Jag ser det snarare som att en andlig befrielse adderats till min jordiska (Elin Grelson skriver inspirerande om detta). Den kristna synen på förtryckare framgår också av episoden Folket begär en kung (Första Samuelsboken 8.1-8.22). Men det är klart att detta både har och kommer att få konsekvenser för hur jag ser på livet, tillvaron och politiken. Det känns som början på en spännande upptäcktsfärd jag närmar mig med både ödmjukhet och skräckblandad nyfikenhet. Det är ju ingen hemlighet att jag lockats av det djup och allvar som ofta finns på den konservativa sidan av debatten, kommentarsfältet här ger viss vägledning.

Jag hyser fortfarande den största beundran för Ayn Rand och hennes skildring av människans heroiska sida. Men hennes verklighetsuppfattning är för strikt och begränsad. Det är ett känt faktum att hon saknade både barn och äldre släktingar och därför aldrig kom riktigt i kontakt med det uppoffringar man är beredd att göra för det nya livet, eller de skröpligheter man drabbas av på gamla dar som något naturligt i tillvaron. Vill ni lyssna på en lysande föreläsning om det senare rekommenderar jag denna av Harold Kushner.

Att jag inte på tre år blivit klar med min bok om förmynderi var nog ännu ett tecken på min andliga omställning, inser jag nu. Det där att i varje läge försvara aldrig så självvald omoral är en punkt jag kommit att tveka om mer och mer. Livet som småbarnsförälder erbjuder ju heller inte så många möjligheter för egen del, om man uttrycker sig så. Man behöver inte ha sex hela tiden eller dricka sig full för att vara människa. (Absolutism följer dock inte alls av religiös tro, vilket Jacob Sullum skriver om i Saying yes! In defense of drug use) Det känns helt enkelt mindre viktigt med vissa friheter än med andra. Och även om det kändes tungt just då inser jag att Karin Olsson hade en poäng när hon gjorde ner mig som en förvuxen tonåring. (Nyss blev hon kulturredaktör för sin klokskap, ännu ett tecken) Att anse sig alltid ha argumenten på sin sida är såklart ett tecken på omognad och brist på ödmjukhet.

Är det någon jag därför skulle vilja be om ursäkt är det Göran Rosenberg som jag hånade just för sina tvivel i dessa stora frågor. Den typen av flabb och flamsighet hoppas jag ha lämnat bakom mig. Precis som Alex Schulman har jag ibland känt att den här bloggen blivit ett monster där man får poäng för att vara elak. Därför har jag också låtit den vara ett tag. En annan jag lärt mig mycket av i smyg är Marcus Birro vars öppenhjärtiga vävilja och tvivel mötts av så mycket hat att jag förstår om han identifierar sig med Jesus. Om den här bloggen blir kvar och i vilka former får vi se.

Det finns många smärtsamma självinsikter kvar, och säkert en och annan uppgörelse med hur jag levt och vad jag tyckt och tänkt. Precis som mitt hårdrockarjag från 14 års ålder skulle sett med avsky på den kortklippta och emellanåt synthlyssnande tönt jag idag sedan länge blivit, kommer den tvärsäkert nyliberala ateistiska randian som startade den här bloggen flina föraktfullt åt den jag nu kommer att bli, att mogna är också att förändras (och det tynger en mindre om man tror att ett evigt liv står att vinna).

Apropå hårdrock träffade jag Siewert Öholm på en debatt förra året. Jag hade väntat mig en svavelosande predikant, men mötte en riktigt trevlig karl. Jag frågade honom om det går att vara kristen och lyssna på WASP, och det sade han faktiskt att man fick så länge det inte blir för mycket och tar kontroll över ens liv. Det känns skönt att jag kan fortsätta lyssna på hårdrock, även om jag nog skippar Mercyful Fate i fortsättningen. Lite självuppoffring tror jag nämligen är bra. Som maratonlöpare vet jag hur smärta och hårda prövningar är intensivt förknippade med själslig njutning (även vissa randianer har den insikten, om man får skoja lite) och jag har därför inte en lika svartvit syn på lidandet som ont som jag hade exempelvis här.

Jag har tusen tankar i huvudet, många om min nyfunna tro. Inser dock min totala amatörstatus på detta område och avhåller mig tills vidare från mer än detta meddelande. Kändes viktigt att kommunicera min omställning just inför påsken, men nu tänker jag söka frid och ro över denna betydelsefulla helg. Detsamma önskar jag dig som stoiskt läst ända hit. Gud vare med dig.

Uppdatering: När jag skrev att Herren har ett sinne för humor anade jag inte att detta skulle visa sig i ett skojeri med mig. Här har jag våndats med en text jag velat få ur mig, och helt glömt bort kalendern som visar: 1 april. Jag skrattar åt mig själv.

Uppdatering 2: Jo, det ovanstående var förstås ett aprilskämt.