Norska vänsterns yttrandefrihetskritik når gammelmedia
För två veckor sedan skrev jag om att en del av den norska vänstern kritiserar yttrandefriheten (och en avvikare som använde den fick sparken). Nu har kritiken nått fram till gammelmedia. Ola Larsmo applåderar i DN Kultur (någon förvånad?). Larsmo instämmer inte bara i det barocka påståendet att censur ”aldrig lyckats döda ett enda betydande litterärt verk”, utan även i att yttrandefriheten som överordnat värde är en ”samtalsdödare” där ”all kritik om syften, avsikter och underliggande motiv försvinner”. Ett felaktigt påstående. Det är ju tvärtom när yttrandefriheten ifrågasätts, exempelvis i fallet med Muhammedkarikatyrer, som all annan debatt blir underordnad. När yttrandefriheten är självklar, kan vi ge oss på de andra och ofta intressantare frågeställningarna.
juni 13, 2008 @ 9:00 e m
Hur vet man att censur inte har lyckats döda något betdydelsefullt verk?
Jag menar, om censuren har lyckats döda det, vad är oddsen att någon tjomme på DN har lyckats läsa det i alla fall?
juni 13, 2008 @ 9:20 e m
Ett klassiskt fall av ”det man ser och det man inte ser” skulle nog Bastiat ha konstaterat. Om censuren utplånat verk och tystat författare så finns de ju inte.
juni 14, 2008 @ 9:20 f m
Ja, vad ska man säga???????????
juni 16, 2008 @ 11:47 f m
Hejsan
Jag läser inte Ola Larsmos artikel rikitgt som du gör.
Larsmo skriver att Solstad tycker att yttrandefriheyen är en samtalsdödare (såvitt jag kan se så tar inte Larsmo ställning) och att han medger att censuren aldrig lyckats döda ett enda betydande verk (vilket ju knappast är sant – om ett verk inte överlevt så kan vi ju inte bedöma det. Vi vet faktiskt inte alls hur många betydande verk som censuren dödat) ter sig mest som ett sätt att få in den retoriska poängen att ”okej, men författarna har den lyckats döda”, vilket innebär ungefär ”samhällen som inte har yttrandefrihet är dåliga och skadar sina egna medborgare”, det vill säga ett försvar för yttrandefrihet.
Och Larsmo skriver ju faktiskt själv att yttrandefriheten inte är något att diskutera, att den måste vara självklar. ”Den är en förutsättning för kritisk debatt och inte dess slutpunkt”.
Jag skulle säga att Larsmo tar ställing för den absoluta (dvs den enda verkliga) tryckfriheten, ävenom han är lite kryptisk och inte direkt talar klarspråk. Man kunde ju önska att artikeln gav ett något mindre ekivokt intryck, men jag blev faktiskt överraskad när jag läste artikeln (såg den innan du tog upp den här på bloggen) – var det möjligt att DN Kultur kunde ta in en artikel till försvar av yttrandefriheten? Verkar faktiskt så.
juni 16, 2008 @ 2:51 e m
Jonathan, med en välvillig läsning kan det vara ett väl dolt försvar. Fast Larsmo håller med om både att censuren inte dödat några litterära verk och att yttrandefriheten är en samtalsdödare, så nej, jag håller inte med dig.
juni 23, 2008 @ 10:40 e m
Man kan ju alltid läsa Bibeln som fan, eller vad det heter. Att jag skulle argumentera mot yttrandefriheten tar jag nästan som en personlig förolämpning. Läs igen och läs gärna ända till slutet så ska vi se om inte poletten ramlar ned.
Ola L
juni 24, 2008 @ 7:31 f m
Nåja Ola, det är en väldigt välvillig referens du ger till kommunisten Dag Solstad som ju menar att yttrandefrihet inte behöver värnas i fredstid, att den inte gäller dem som vill ”utöka maktklyftor” eller för kommersiella aktörer (fast det kanske är skillnad på tidningar och tidningar, se där en fråga du missade). Att det sedan bara skulle vara författare och aldrig verk som strukit med av censuren är antingen en tom truism eller en total oförmåga till kontrafaktiskt resonerande. En mängd författare hade rimligen agerat annorlunda censuren förutan. Det är kanske inte att ”argumentera mot yttrandefriheten”, men det är ett välvilligt och huvudsakligen okritiskt försvar av någon som gör det.