Nudge, nudge, wink, wink, say no more. In fact, shut up already!

Som en ovälkommen tafsare på tunnelbanan pressar de sig mot en. ”Nudge, nudge.” Plötsligt haglar referenserna över mig, här och där och där och i min mailbox. Det är Thaler och Sunstein som lyckats kränga sin gamla oxymoron ”libertariansk paternalism” med en ny etikett: ”Nudge”. Termen är bara ännu en lam insinuation för att dölja en desperat längtan att dominera oss in på bara kroppen, styra och bestämma över våra vardagsbeslut.

Thaler och Sunstein argumenterar för en omfattande statlig inblandning i att sätta default-positioner för allt möjligt och omöjligt, allt från att gömma desserter för att få folk att hålla vikten, till att rättfärdiga arbetsmarknadslagstiftning med att “den som vill kan ju betala böterna för att bryta mot reglerna”. ”Knuffen” är en armbågstackling på vårt självbestämmande, med förvirrande gränsfall som gjorda för att öppna garderobsdörren för suktande sociala ingenjörer som absolut inte är paternalister, men…

Jag har försökt att mota dumheterna här och här. Det kommer mer i min antiförmynderibok. Men jag befarar likväl att ”Nudge” kommer att bli en intellektuell sommarplåga, lika korkad, irriterande och påträngande som sina musikaliska motsvarigheter.