Oh, vilket party!

Svårt att få med allt fränt som hände på bokmässan, och kanske inte så lämpligt heller, men en del höjdpunkter:

Kraft & Kulturmontern – Gick helt i dekadansens tecken med röd soffa, obäddad säng med underkläder (trosorna stals dock under torsdagskvällen!), rejäla mattor, absint (dock systembolagets mesvariant, vilket en del konnässörer klagade på) och tysk skönsång från Maris Bon, en Marlene Dietrich-kopia och hennes mycket trevlige pianist. Bilder här och här. En marknadsplats för elabonnemang, kulturmagasin och desperata hemmafruar (vars kokbok är första boken på nystartade förlaget Voltaire Publishing). Ordningen var minst sagt spontan, och mitt planerade framträdande kring min artikel om ”Dansen och makten” föll bort ur schemat, men det kändes hyfsat rätt att ha Hayek t-shirt på torsdagen och Burmarevolutionärt röd på fredagen.

Bästa kommentaren: ”Det här är faktiskt Sverige.” En smått förtvivlad vakt påminner om det rökförbud som trotsades under torsdagens monterfest.

Festerna – Blev bjuden på god mat och fantastiska viner på Park Avenys restaurang på torsdagskvällen. Det minglades rejält i baren, men några större kulturkändisar kunde jag inte identifiera (vilket måhända säger mer om min allmänbildning på området). Slutade med efterfest hos en av mina stora idoler, serietecknaren Martin Kellerman, som hade stort rum med fantastisk utsikt och var lågmält trevlig på ett sätt man inte förväntar sig av serien. Leif Pagrotsky vände i dörren.

Roligaste anekdot: Boris Benulic träffar Leif Pagrotsky i hissen på Park och lägger bud på kulturdepartementet i händelse av Pagrotskys återinträde. ”Det är taget.” svarar Paggan. (Källa) Beat that, Alliansen!

På fredagen var det Hootchy Kootchy Club på Vasagatan med burlesk dans och strip. Vet inte om de hade stora blå bögiga kaniner från New York på den tiden, men i övrigt var det imponerande stilrent. Kaninen var en fantastisk konferencier som med sin blotta (och alltmer blottade) uppenbarelse spred den där härliga känslan av att vara dubbelt så full som man egentligen är. (Det, Cecilia Malmström, är vad jag kallar mervärde!) Snygga dansnummer och särskilt plus till de båda amerikanska danserskor som kring medhavd påle utförde rejäl strippakrobatik.

Roligaste replik: Jag tycker nog att det var roligast när Jerker Jansson i en ideologisk diskussion sade ”Jag tror inte på individen.” ”Vem?” frågade jag.

I övrigt kan man väl säga att hemfärd på lördagen var i tidigaste laget, även om jag knappt hade sovit på två dygn. Trevliga människor, roliga konversationer och smått fantastiska anekdoter. Men den där om författaren i de små, blå kalsongerna som för en städerska klagade att han måste kamma sig för att kunna gå mer till frukosten (”Har ni ingen kam, människa!”) är det nog bäst att inte sprida vidare med namns nämnande.