Överstatlighetens höjdskräck

I juli beslutade regeringen att förbjuda tändare som inte är barnsäkra. Tändarna får inte heller likna leksaker. Egentligen handlar det om implementering av ett EU-direktiv, men regeringen passade ändå på att posera som kraftfulla aktörer för att ”stärka barnsäkerheten” mot bakgrund av ”en mängd dödsolyckor bland barn som har lekt med tändare.”

Hur mycket är en mängd? Enligt samma pressmeddelande beräknas 30-40 dödsfall per år i hela EU. Med andra ord lite drygt ett dödsfall per medlemsland, eller utslaget på befolkningsmängd inga alls bland Sveriges 9 miljoner invånare. Så finns heller inga uppgifter om dödsolyckor bland barn i Sverige. Ändå har byråkrater på svenska konsumentverket drivit denna förbudsfråga i flera år, både mot enskilda näringsidkare och inom EU.

I fortsättningen ska 99 procent av de 1,8 miljarder engångständare som varje år säljs inom EU kontrolleras av tull och konsumentmyndigheter enligt de nya direktiven. En kanske inte helt proportionerlig åtgärd om man tänker efter.

Det finns två sätt att skrämmas med små risker. Det ena är att extrapolera en utveckling långt in i framtiden. Det andra är att slå ut dem över en större population. Genom att räkna på hela EU kan man skrämmas med dödsfall som vare sig teoretiskt eller praktiskt går att räkna fram enbart för Sverige. Och i vart fall få fram betydligt mer dramatiska siffror än för ett enskilt land.

Ibland sägs det att överstatlighet är nödvändigt för att kunna ta hand om de riktigt viktiga frågorna. Sedan förvånas vi över att EU ägnar sig åt småsaker. Jag tror att en av anledningarna helt enkelt är att ju högre man lyfter politiken, desto större blir populationen och desto fler statistiska liv finns att rädda genom att försöka reglera varje liten risk.

I detta ljus är det ingen slump att grandiosa planer på att kontrollera medborgarnas TV-tittande och motionsvanor föds och frodas i överstatliga organ som EU, Världshälsoorganisationen (WHO), ja till och med i det obetydliga Nordiska rådet. Eller att en känd parlamentariker för folkpartiet hade som viktigaste fråga att reglera vilken information som skulle finnas på fläskkotletterna. I hela EU.

Överstatligheten ger helt enkelt politiker och byråkrater höjdskräck och förstärker deras vilja att reglera småsaker. I tron att större politiska enheter lättare kan ta itu med helheten byggs ett Babels torn av förmynderi.