Planekologins dummaste ? Svensktoppen

Behövs det fler regleringar för att skydda miljön, sociala ingenjörer som vill lägga livet tillrätta, kanske rentav ”demokratisk planekonomi”?

Ett sätt att avfärda sådana dumheter är att titta på hur dagens miljöregleringar fungerar (det gör Merit Wager utmärkt här). Ett annat är att titta på vad regleringsivrare föreslår, i miljöns namn.

Stefan Edman
Jag hade egentligen tänkt sätta ihop en topplista med planekologernas dummaste förslag. Men den som läser Stefan Edmans detaljerade SOU 2005:51 hittar förslag nog att dominera hela listan.

Vad sägs om ”en systematisk nysatsning” på ”ko-hotell”, speciella nötköttsrancher som råkar tilltala Edman och därför ska bli modellen för gynnad matproduktion? Att regeringen tar initiativ till ”ett ’kunskapslyft’ om mat, hälsa, ekonomi och miljö” bland offentliganställda? Krav på ”gröna körkort” för butiksanställda? Eller de subventionerade trädgårdsföreningar och myndighetsorder om fler kolonilotter motiverade av bland annat beredskapsskäl, som jag bloggat om tidigare?

Edman är inte bara ofrivilligt underhållande. Han förespråkar protektionism och isolationism med nya förtecken, bl a krav på ”rättvisemärkning”, vilket skulle både fördyra tillvaron för oss och försämra tillväxtmöjligheter i tredje världen. Och när Edman vill sprida sin ideologi är inte ens de minsta fredade: ”Barn har bestämda uppfattningar om världen redan när de kommer till skolan, och ju tidigare de möter hållbarhet som ideologi och praktik, desto bättre är det ur ett lärandeperspektiv.” Kim Jong-Il hade inte sagt det bättre.

Johan Ehrenberg
Johan Ehrenberg är taktisk nog att inte detaljera sina förslag lika noggrant som Stefan Edman. Planerna är lika fluffigt grandiosa (och kostsamma) som Edmans är fånigt detaljerade. Men så fort Ehrenberg blir konkret, blir det ungefär lika dumt:

”En ekologisk tröja är ALLTID dyrare än en skittröja. En ekologisk tomat likaså. Vi behöver därför MER energi om vi ska leva ekologiskt.” skriver Ehrenberg. Vi ska alltså bli rikare bara för att tvingas eller styras att konsumera ”ekologiskt” i ett Ehrenbergskt nollsummespel.

Det är bara det att ekologisk jordbruksproduktion är mer beroende av plogning, och plogning ökar koldioxidutsläppen, det gör även traktorns utsläpp vid plöjningen. Ekologisk odling kräver också större landarealer för att producera lika mycket avkastning, och att gödsla med dynga ger mer utsläpp än att använda kemikalier. Ehrenberg vill alltså tvinga fram en konsumtion som leder till betydligt högre koldioxidutsläpp, utöver att den är ineffektiv och kostsam. Ridå!

Oljekommissionen
I kategorin grandios framtidsplan är den av Göran Persson tillsatta kommissionen för att bryta oljeberoendet värd ett hedersomnämnande. Ambitionen till trots var den föga mer än ett ogenerat försök att med tullmurar och subventioner göda det svenska jord- och skogsbruket (någonsin undrat varför centern är så heta på det här med klimatet?). Sverige ska alltså ha som framtidsvision att i stor skala ägna sig en verksamhet med en hundradel av nuvarande skogsförädlingsvärde: att odla och elda ved. Stick och brinn!

(Läs Hans Bergströms förtjänstfulla slakt här (pdf)) och här).

And the winner is… Olof Eriksson
Det finns många som vill skvätta miljarder av dina och mina pengar omkring sig i miljöns namn (med vederbörliga hot om att undergång är alternativet). Få har varit så ambitiösa som Olof Eriksson, som ihop med Stefan Edman bistod Göran Persson i miljöfrågor på 1990-talet. Eriksson var en av arkitekterna bakom miljonprogrammet. Nu ville han, med miljön som nödtorftig ursäkt, smälla hela 2000 miljarder på ett ombyggnadsprogram för stort och smått.

Om Eriksson hade fått bestämma skulle Sverige bland annat ha välsignats med tio miljoner urinseparerande toaletter i ett massivt offentligt investeringsprogram. Precis de ”[l]ångsiktiga, offentliga investeringar som enskilda företag aldrig kan orka med” som Göran Greider idag efterlyser. Staten hade då kontrollerat våra levnadsvanor till och med inne på muggen, eftersom alla män varit tvungna att sitta och kissa.

Som tur var blev det aldrig av. Persson fick andra intressen, utredningarna fick samla damm och idag vill inte ens Erikssons kollega Stefan Edman kännas vid det gamla förslaget (även om det naturligtvis skvätter på honom också).

Det var några konkreta smakprov från planekologins nya gröna värld och på de sociala ingenjörer som skulle styra den. Någon som fortfarande tror att planekonomi gör vädret och tillvaron bättre?