Rättsväsendet knäar under knarket (korrigerad 0712)

Vi känner väl till historien. Åklagare som går på knäna, ett överbelamrat rättsväsende där rättssäkerheten äventyras och där man helt enkelt struntar i ärenden. Polis och rättsväsende som lägger brott som inbrott, olaga hot och ofredande på hög utan åtgärd (om man inte bjuder på tårta och sköter hela utredningen själv). Utredning av ungdomsbrott försenas systematiskt och lämnas utan påföljd. Av de fem misstänkta förövarna bakom dödsmisshandeln av Riccardo på Kungsholmen förra hösten väntade två på åtal för misshandel och ytterligare två hade anmälts utan åtgärd. De skulle inte ha varit på fri fot med ett fungerande rättsväsende.

Varför är rättsväsendet överbelamrat? ”Brist på resurser” lyder den populära förklaringen. Låt oss titta på en annan. Sedan 1997 har antalet personer som lagförts för narkotikabrott i Sverige näst intill fördubblats (ökat med 94 procent). Det handlar 2006 om 22 100 personer och utgör drygt hälften (54 procent) av det totala antalet lagförda personer för samtliga brott. (Korrigering: Felläst av mig. Narkotikabrott utgjorde 2006 nästan en femtedel av det totala antalet lagförda brott som 2006 uppgick till ca 119 700 personer. Narkotikabrott som huvudbrott har gått från 6 procent 1997 till 12 procent 2006 av det totala antalet lagföringar (BRÅ)) (BRÅ: Narkotikastatistik 2006) De flesta döms för bruk och innehav, vanligen till böter, några till fängelse – som MS-sjuka Susanne Eriksson som odlat cannabis för att kunna lindra sina smärtor, en metod som är vetenskapligt belagd, och för detta dömdes till ett års fängelse (genomsnittsstraffet för misshandel är fyra månader).

I andra ändan av straffskalan är över hälften (56 procent) av dem som döms till fängelsestraff på fyra år eller mer dömda för narkotikabrott. I Sverige är straffen för grov narkotikasmuggling värre än för dråp och bedöms betydligt allvarligare än väpnat rån och grov misshandel, med mer än dubbelt så långa straff som för våldtäkt och mer än tre gånger så långa straff som för sex med barn.

Denna massiva insats har inte satt några större avtryck i bruket av narkotika eller på dödligheten av missbruk. Tvärtom har den samvarierat med en viss uppgång i antalet narkotikarelaterade dödsfall, från 133 döda 1997 till en topp på 191 döda år 2000 och 152 döda 2003. Inte heller har perioden som helhet medfört någon nedgång i andelen personer som prövat narkotika.

BRÅ konstaterar att åtgärder mot narkotika är ett spaningsbrott. Att fler grips handlar alltså inte om att man springer på fler brottslingar, utan om att polis och åklagare gjort en medveten prioritering av dessa insatser framför andra, som därmed lagts på hög. Vi har alltså ett rättsväsende som ägnar uppemot hälften av sina resurser åt (frivilligt) bruk av diverse substanser, medan åtgärder mot tjuvar, våldsverkare och sexförbrytare är närmast sporadiska.

Även den som av moraliska och sociala skäl är benhårt emot narkotika måste väl för i jösse namn ställa sig frågan: Är denna prioritering av rättsväsendets resurser och insatser rimlig och försvarbar? Var finns utredningen och utvärderingen av den från politiskt, rättsligt och polisiärt håll medvetna prioriteringen av narkotikabrott framför andra brott de senaste tio åren? För visst finns det väl en sådan med tanke på alla utredningsresurser. Eller har narkotikabekämpningen bara varit en gökunge som under tio år vuxit sig fetare och fetare utan att någon ställt sig frågan vad vi får för alla pengarna, och vad vi försakar.