Recension av recension: SvD

Jag kanske är skadad av att ha skrivit en hel bok till försvar för billigt och meningslöst underhållningsvåld, men ur den aspekten är Magnus Erikssons recension i SvD av Glädjedödarna – en bok om förmynderi inte oäven.
Eriksson, som verkar ha varit med då, ägnar något stycke åt att nämna att det fanns andra ställen än min pappas dansställe i södra Sverige på 1970-talet. Det är inte så ointressant som det kan verka. Jag har letat förgäves på antikvariat och i boklådor efter både alkoholpolitiska skildringar och skildringar av nöjeslivet under denna period, men till skillnad från exempelvis ”dansbaneeländet” på 1930- och 1940-talet har jag inte hittat något. Alltså inskränker sig också historiken till några inledande anekdoter från pappas nöjesställe Piraten i Karlskrona. Här väntar en kulturgärning på rätt forskare eller skribent.
Även om det kanske är både småaktigt och förfelat att kritisera min musiksmak på basis av vilka band som farsan hyrde in för snart 40 år sedan, så blev det ju ändå rätt kul. Och det var ju också det enda området där Eriksson kunde briljera med överlägsna kunskaper gentemot skribenten, så man förstår att han tog chansen.
Angående själva boken konstaterar Eriksson att jag är ”en sansad debattör” som medger problem och risker utan att vifta bort dem, och han roas av min argumentation. Sedan använder han recensenternas standardformulär 1A när man ställs inför underbyggda argument för en slutsats man inte delar. Då kritiserar man skribenten för att låta för säker på sin sak. Eriksson drar till med att ”det finns också något fanatiskt i Mattias Svenssons principfasthet”, vilket blev en braskande rubrik trots att det inte är hela omdömet.
Annars kan man förstås tycka att det finns en intellektuell utmaning i att läsa böcker där det argumenteras för något man inte fullt ut håller med om, och därför välkomna en bok som inte väjer för svåra frågor eller extrema invändningar i ett jordnära försvar för en princip framför en annan. Men det är ju återigen en fråga om tycke och smak, där Eriksson och jag helt enkelt gillar lite olika saker. Eriksson håller inte med om allt, alltså är jag fanatisk. Ja, så fanatiskt principfast att jag skrivit en hel bok med rikliga exempel, argument och avvägningar till stöd för min princip. Nåja, det blev ju lite roligare så, åtminstone för rubriksättaren.
Själv är jag rätt nöjd med hur långt Eriksson ändå går i sitt medhåll. När såg vi senast SvDs mossiga kultursida konstatera som självklart att det svenskstödda kriget mot drogerna är misslyckat? Eller att medicinsk marijuana borde tillåtas?
Och för den som läst min bok: Är det inte underbart hur en kulturskribent så parodiskt på pricken lyckas illustrera min tes i sista kapitlet? Magnus Erikssons argument för förmynderiet är att folk som inte tycker som han har lika usel musik- som alkoholsmak. Därför borde vi via staten vara skyldiga att förse honom med ett rikt sortiment av sådant som är för fint för oss, tillgängligt varhelst han råkar bo.
Jag vilar min väska.

P.S. Noterar också av alla upprörda och sympatiska kommentarer i sociala medier, både bland folk som läst boken och dem som inte gjort det ännu att om Erikssons ambition med sin perifera och svepande kritik var att försöka smutskasta mig så blev effekten förmodligen den totalt motsatta. Det är också roligt. D.S.

Efter att förstaupplagan såld slut och boken försvunnit ett tag finns den nu återigen att köpa. Bland annat i välsorterade Pocket shop-butiker och hos Hedengrens. På nätet kan man besöka Kulturbutiken (37 kr), Bokus (44 kr) och Adlibris (44 kr).