?Liberalerna? och friheten

Under läsandet av Margaret Thatchers memoarer slås jag av en fundering. Har så kallat liberala partier någonsin gått i bräschen för en liberalisering av ekonomin? I England och USA drevs förändringen på 1980- och 1990-talet av de konservativa, i Nya Zeeland av socialdemokraterna. I Sverige inleddes en reformperiod under 1980-talet av socialdemokraterna och drevs vidare av en borgerlig regering. Ja tittar vi bredare har vi ekonomiska liberaliseringar som drivits av ett kommunistparti (Kina) och av fascister (Chile). Men jag kan inte på rak arm påminna mig en ekonomisk reformprocess i liberal riktning driven av ett till namnet liberalt parti. Folkpartisten Bengt Westerberg var tvärtom den främsta bromsklossen för liberaliseringar i den borgerliga regeringen 1991-94.

Att ”liberala” partier varit drivande i att centralisera makt och befogenheter i Bryssel och inte sällan att utöka statens ingrepp i politiskt korrekta vardagssammanhang (tänk kvoterings- och diskrimineringslagar, språktest, genuspedagogik etc) gör naturligtvis inte saken bättre.

Det är med dessa ingångsvärden man bör ta sig av den befogade diskussion som nu sker kring liberalismens skuld i FRA-frågan. Själv menar jag att det är exempel på att socialliberalismen i praktiken (till skillnad från i viss teori) inte varit någon kraft för praktisk politisk frihetssträvan, ofta tvärtom.

Det reser många och befogade frågor för liberalers partipolitiska engagemang, inte minst sedan de konservativa partierna avslutat sin flirt med frihetliga tankar. Eller har jag av okunnighet missat någon ”liberal” liberalisering någonstans?