?När ?liberaler? beskattar är det rätt?

CUF-ordföranden Magnus Andersson öppnar en intressant debatt när han tar sig an och kritiserar regeringens miljöpolitik som onekligen ibland drar åt det klåfingrigt reglerande, beskattande och subventionerande hållet och emellanåt är rent protektionistiskt.

Med den ansatsen hade Andersson kunnat gå mycket längre. Det är svårt att motivera några som helst restriktioner på vad människor företar sig, så länge staten aktivt lägger hundratals miljarder på miljöbelastande projekt. Igår avslöjade Uppdrag granskning att kossor kan vara lika stora orsaker till växthusgasutsläpp som transporter (vilket jag skrev om när de larmade om köttfärsen). Ändå får köttproduktionen i EU massiva subventioner, och vare sig jordbruksministern eller EU:s ansvariga kommissionärer tänker lyfta ett finger för att ändra detta.

På samma sätt tvingas svenska skattebetalare att stödja utfiskningen av haven utan att ansvarig minister lyfter ett finger (annat än för att spendera ytterligare subventioner). Lösningen är naturligtvis inte nya pekpinnar. Det räcker gott att staten slutar tvinga oss att betala för miljöförstöring. Kan staten därtill etablera och upprätthålla äganderätter till vad som idag är tragiska allmänningar vore det riktigt bra.

Utöver att inte fullt ut peka ut dessa inkonsistenser landar Magnus Andersson i egna. På samma sätt som det är rätt att far super, så verkar det enligt Anderssons logik vara rätt när liberaler beskattar. Andersson ställer krav på finjusterade och riktade skatter som den värsta sociala ingenjör, utan minsta tanke på incitaments- eller kunskapsproblem. Kan det exempelvis inte vara så att regeringen föredrar en kilometerskatt snarare än en utsläppsskatt för att körsträcka går att mäta och därmed inte är lika lätt att fuska med? Ivern att detaljstyra med riktade skatter borde om inte annat dämpas av att senast Magnus Andersson med uppskruvad miljöretorik försvarade differentierade skatter, var det i praktiken bara ett staten tidigare närstående oljebolag som gjorts till skattefrälse.

Det finns flera skäl att ifrågasätta det vettiga i miljöskatter över huvud taget. I praktiken kommer koldioxidskatter i både protektionistiska
och rent
bisarra versioner, och de är redan höga. Lägg till andra politiska ingrepp på detaljnivå, som att EU förbjuder terassvärmare. Att flera miljövänner är kritiska till om en koldioxidskatt har någon effekt på den globala uppvärmningen som är värd kostnaden, och andra som Björn Lomborg menar att en optimal skatt i vilket fall som helst skulle vara mycket låg. För att inte tala om att Sverige över huvud taget inte förlorar, utan förmodligen vinner på den globala uppvärmningen. Det finns alltså all anledning att vara skeptisk till den eventuella miljöförbättringen från skatter och restriktioner.

Den stora förbättringen av människans miljö kommer i vilket fall som helst av människor och marknader, av teknikutveckling och effektivisering. Det som i planekologernas värld utmålas som att göra ”ingenting”, är ju att låta alla människor vara fria att förbättra sin tillvaro att utveckla, uppfinna, skapa och producera. Däri har lösningen på gröna domedagsprofetior funnits förut. Det krävdes som bekant bara en Norman Borlaug för att avvärja svälthotet mot omkring en miljard människor. Vad är det som talar för att mänskligheten inte på hundra år ska kunna hitta lösningar på några decimeters vattennivåhöjning?