Sexistisk paternalism

”Nanny State” var inte helt lättöversatt, men många kluriga läsare hade bra förslag. Jag tycker nog att nog signaturen k:s förslag ”ajabajastaten” är bäst, med stilpoäng till Jonathans ”velourstaten”. Men jag undrar om inte ett av problemen bakom svenskarnas positiva attityd till staten har att göra med de manliga metaforerna för den. Nog ligger ”Pappa Staten” närmast i vår svenska föreställningsvärld.

I ”folkhemmet” härskar ”den gode familjefadern” som inte gör skillnad på barnen, men lik förbannat behandlar sina vuxna medborgare som just barn (trots att Per-Albin hade vissa reservationer rörande exempelvis restaurangdans som gott kunde omfattas av ”ett visst mått av frihet”, se Stig-Björn Ljunggrens bok med samma titel). Och det är ”farbror staten” man tackar för maten.

I England har däremot paternalisterna uppförsbacke i debatten kring ”the Nanny State”. I ett förtvivlat försök att komma bort från denna term har de introducerat en skiljelinje mellan ”Nanny” och ”Steward”. (Se här och med pedagogiska ppt-bilder här). ”Nanny statism” definieras som en onödig inskränkning av människors frihet, medan nu föreslagna reklamförbud, skatter och propagandakampanjer mot alkohol, övervikt och rökning ses som uttryck för ”’stewardship’ – en del av statens ansvar för att skydda nationens hälsa.”

Det är ett talande metaforiskt könsbyte. Tanken på den hysteriska hönsmammans kvävande omsorger ska ersättas av den manligt kompetenta rollen som välavvägd och myndig hjälp på resan mot slutdestinationen.

”Steward”-metaforen är inte bara sexistisk, den är naturligtvis falsk också. Under den förment avvägande ytan följer förslagen fortfarande ett mönster där staten definierar vad som är rätt, inför skatter och restriktioner för att ”hjälpa dig” att välja detta rätta, men om du framhärdar i att välja riskabla nöjen framför optimal livslängd återkommer de med nya åtgärder. ”Steward”-staten ”eliminerar dåliga val och underlättar goda val” och ”skyddar individen från sig själv”, som det uttrycks i den brittiska rapporten. Precis vad ”the Nanny State” hade gjort (och fö precis vad Gunnar Ågren pläderar för i Sverige).

En förhärdad antifeminist (själv är jag lagom oförhärdad) skulle kanske i detta läge frestas att tro att om vi lyckas byta kön på den farbroderliga svenska statsapparaten så skulle skepsisen mot ingrepp och regleringar öka. Vederbörande bör dock betänka att även i Storbritannien är det paternalisterna som vinner. Redan under Thatcher och Major gavs staten ett starkt ökat mandat att lägga sig i folks sexual- och dryckesvanor, och förmynderiet har sedan accelererat under Tony Blair.

Statens makt att lägga sig i hur vi lever våra liv bör helt enkelt inte laddas med vare sig kvinnliga eller manliga attribut. Det är kastrering som gäller.