Ska ?vi? enas om kulturens värderingar? (Och vilka är i så fall ?vi??)

Jag ska sluta posta texter om Stina Oscarsson och skuggutredningen, men en av de många motsägelserna inbjuder till illustration av vad som står mot varandra.

I ena andetaget hävdar Oscarsson att kulturen inte kan hålla på att styras av eller verka för några politiskt korrekta värderingar (vilket tydligen är Per Wirténs och Arenagängets linje). Även om det som skapas ofta bär sådana värderingar så kan det inte vara konstnärens syfte, då blir det platt. ”[Det är] långt ifrån alltid som konst med rakt igenom politiskt korrekta värderingar är kvalitet. Därför är vårt enda ansvar som konstnär att sträva efter att göra god konst.” Jag håller med (fast jag håller inte alls med om att konst av god kvalitet nödvändigtvis måste befrämja goda värderingar, vilket Oscarsson också hävdar).

Men i nästa andetag menar samma Oscarsson att ”vi” ska ”försöka styra samhället i någon riktning” i motsats till att ”låta allt flyta i en total anarki eller fullkomligt fri marknad” och därför besluta om vissa värderingar som konsten ska ta oss närmare. Här håller jag inte med. Hur bra skulle konsten bli av att tryckas in i en ram av att uppnå just Oscarssons och hennes likasinnades värderingar, om vi nu ska diskutera kvalitet?

Jag blir även nyfiken på vilka mer exakt som är ”vi” som ska få välja inriktning för hela samhället? Och vilka som är ”dom” som inte ska vara fria att omsätta sina värderingar i konstnärligt skapande?

Poängen med den fria marknaden är att där pågår en ständigt prövande och sökande process, där alla (som vill) är involverade. ”Vi” fattar inget momentant majoritetsbeslut på något massmöte eller i regeringens kulturproposition, som sedan alla har att rätta sig efter för tid och evighet. Gör vad du vill och se om andra tycker om det istället, och strunta i dem som inte tycker om det.

Istället för att omfatta båda dessa oförenliga ståndpunkter kunde kanske Oscarsson göra klart på vilken sida staketet hon ämnar stå. Eftersom hon kallar Per Wirtén för ”den politiska korrektheten personifierad” och inser att hon i den polemiken försvarar konstnärlig frihet har jag inte helt gett upp hoppet.