Sommarläsning från murar till Stadsporten

Lite reflektioner kring några av den här sommarens böcker.

Peter Andreas Border games: Policing the US-Mexico divide

Alla som tror på att politisk framgång har med framgångsrik politik att göra bör läsa Peter Andreas Border games: Policing the US-Mexico divide. Andreas bok är egentligen en sammanfattning över 1990-talets eskalering av gränskontroller, som på ett sätt överskuggats av terrordåden 2001 och vad som hände därefter. I ett insiktsfullt efterord konstateras hur mycket av post 9/11-politiken som bygger på att staten i panik köpte patentlösningar som redan planerades av gränsbyråkratin, men ansågs för kostsamma eller extrema i termer av rättighetsinskränkningar. Så är exempelvis tanken om en heltäckande mur som på 1990-talet lanserades av isolationisten Pat Buchanan nu amerikanskt allmängods.

Framför allt beskriver Andreas en ond cirkel av självförstärkande politiska misslyckanden. Politiker vinner röster på hårdare gränskontroll mot invandrare och narkotika som leder till att smugglingen blir mer organiserad, sofistikerad och våldsam och fler oskyldiga dör. Fast invandrarna som vill jobba i USA kommer och de dör på platser längre från städerna, och därför upplevs gränskontrollerna som enorma framgångar i att skapa ”ordning”. Det blir bilden när flyktingarna istället för att desperat rusa över gränsen i grupp i den enkla kalkylen att vakterna inte kan fånga alla och att de flesta tar sig över motorvägen levande, anlitar professionella smugglare som byggt tunnlar (i vilka de även smugglar narkotika, och som de vaktar med allt tyngre vapen, till 95 procent inköpta i USA).

Ett tankeexperiment från 1990-talet är rätt talande för det fåfänga i hela operationen. Då kom 220 000 lastbilar dagligen från Mexico till USA. Det skulle räcka med 9 fullastade sådana lastbilar per år för att tillgodose hela den amerikanska kokainmarknaden. Även med en miljon kontrollerade fordon per år (man hittade kokain i sex stycken) är det bara omkring fem dagars flöde och striktare kontroller leder snabbt till förstörda värden i handel för miljoner och miljarder.

Isabel Kershner Barrier – The seam of the Israeli-Palestinian conflict

Om någon trodde att det verkligen vore önskvärt att göra en gräns så strikt och kontrollerad bara går, och alltid vara beredd att offra handel och rörlighet för säkerhet, så rekommenderas Isabel Kershners utomordentliga reportagebok Barrier – The seam of the Israeli-Palestinian conflict. Kershner skildrar med värme, inlevelse och enskilda människoöden Israels murbyggande. Muren är förståelig, ungefär på samma sätt som man kan förstå de brottsoffer och anhöriga som vill koka lim på förövaren, ja på nästan vem som helst som kan misstänkas ha varit inblandad. Ingen kan vara likgiltig inför sorgen efter en brutalt och känslokallt mördad familj eller skräcken inför att det kan hända igen och drabba vem som helst som spreds med självmordsbombarnas attacker. Kershner väjer inte för några svåra frågor eller obekväma svar, men visar just därför också hur muren gör människor rättslösa, hur handel och vänskapligt utbyte blivit de första offren där barriären rests.

Återigen har ett misslyckande upphöjts till politisk framgång. Gaza murades in redan på 1990-talet, 80 000 gästarbetare som tidigare hade sin utkomst i Israel reducerades till mellan 0 och 2000 med fattigdom och fångenskap som resultat. Och muren stoppade förvisso självmordsbombare, men vare sig terror eller radikalisering. Snart kom raketerna farande över muren efter att vapen och delar smugglats in i oändliga tunnlar under den. Ändå hävdas muren vara en framgång och dess exempel ska nu bli en heltäckande barriär på 60 000 kilometer genom hela Israel.

Kershner visar med exempel och intervjuer hur handel och frihet att arbeta är viktigare för vanliga människor än stat och nation. Hur en stor del av den arabiska befolkningen lever gott, fredligt och välintegrerat på den israeliska sidan och där gränsen drar fram går de arabiska flyttlassen desperat till den israeliska sidan. I gränsbyar där 80-90 procent av palestinierna lever på legal eller illegal anställning på andra sidan gränsen blir muren en dödsdom, vilket arbetslöshet på upp till 60 procent i de instängda och korrupt vanstyrda palestinska områdena skvallrar om. Kershner sammanfattar: ”As far as many ordinary Palestinians are concerned, if the choice is between an independent state or free movement, open borders, jobs in Israel, the sunset, and the sea, they would sooner pass on the state.”

“Där inte varor korsar gränserna gör snart arméer det”, löd Frederic Bastiats visdomsord redan på 1800-talet. Jag tror inte att Kershner läst Bastiat, kanske inte ens nationalekonomi, ändå kan man av hennes reportage se just denna läxa upprepad som i den gamla pluggskolan. Gränslösheten är en förutsättning för fred som håller på att byggas bort av demokratier som av stundtals fullt förståeliga skäl låtit sig bländas av tillfälliga säkerhetsvinster som, det ska sägas och påpekar också i Kershners bok, sällan varit så momentant framgångsrika som i att hindra självmordsattacker mot Israel.

En sak som fascinerar och bedrövar mig är hur det är (vissa delar av) vänstern som slåss för öppenheten, trots en i bästa fall rudimentär förståelse för det enorma värdet i ekonomiskt utbyte och handel, medan högern och mitten låtit sig absorberas av krigsretorik och fiendebilder enligt den polära gruppmotsättningsbild som brukar vara vänsterns, och idag (ofta motvilligt, ofta i medveten opposition mot sina ideologiska reflexer, men som ett slags bitter ”realism”) ser sig dragen mot den illusoriska bilden av fred via ordning, och ordning via gränskontroller och murar. Det är som om en skrattspegel vänt bak och fram på tänkandet före Berlinmurens fall 1989 med doktrinen om Helsingforsuppgörelsens cementerande av ”tvåstatslösningen” öst och väst som grund för fredlig samexistens.

Christopher Hitchens God is not great
Som en pendang till de ovanstående är det läge att tipsa om en annan bok jag slutligen hunnit ikapp, Christopher Hitchens God is not great. Om det fanns någon grund för påståendet att religiösa människor är mer fredliga, kloka och snälla än andra, och att detta beror just på religioner, ja, då vore naturligtvis Israel/Palestina den fredligaste platsen på jorden. Istället blir Isabel Kershners påminnelse om att de långdragna fredsförhandlingarna mellan Israel och Palestina slutligen stöp på bråk om gamla tempel och moskéer en påminnelse om alla dessa tragiska dödsfall, all denna förstörelse, allt detta hat och all misstro – för kontrollen över ett sketet berg nämnt i diverse sagoböcker. Hitchens är en fyndig och kunnig läromästare som bara på bokstaven B radar upp städer där religiösa grupper hör till de mer krigiska.

Så fortsätter det genom hela boken. Här bjuds läsaren en exposé över de stora och skrattretande hålen i gudsargumenten och i de bibliska lärorna, med en nykter granskning av det religiösa geschäft som uppstått i dess spår med hävdanden om mirakler och underverk i vår tid. Jag har dragit mig för den här boken eftersom jag förväntat mig ett slags sluggeraktig osaklighet, men Hitchens ror tack vare sin breda belästhet iland med uppgiften att ta grundläggande påståenden och vederlägga dem. Han excellerar kort och gott i ”the art of stating the bloody obvious”, vilket är nyttigt eftersom religiösa uppfattningar ofta bara slås fast och så småningom accepteras och sprids som vore de självklarheter. Som läsare får man många nya insikter i punkterade myter, exempelvis att det skulle ha funnits rationella skäl till det judiska förbudet mot att äta griskött på grund av klimatet (det gjorde alla andra stammar i samma område utan problem).

Fast i den tuffare frågan om varför människor ändå lockas till religioner och hur vi ska hantera vår högst mänskliga dödsångest utan dessa invanda kulturella ritualer och trösterika tankefigurer passar Hitchens med ett defaitistiskt påstående om att vi aldrig kommer att bli fria från religioner. Det lämnar i varje fall ett både privatreligiöst och kulturellt kryphål och gör att boken inte är fullt så relevant som man kunde önska.

Sven Delblanc Åminne, Stenfågel, Vinteride, (Stadsporten)
Tre av fyra böcker i Sven Delblancs svit om Hedebyborna (finns billigt på antikvariat) har det också blivit, läser den fjärde nu. Tycker den är väldigt svart och tröstlös för det mesta, trots de många komiska situationerna, men som skildring av en tillvaro före exempelvis ett sådant avgörande civilisationsframsteg som kontroll över fertiliteten via preventivmedel och aborter är det kanske adekvat. Den är befriande onostalgisk över svunna tider.

Eftersom TV-serien tillhör mina favoriter är det särskilt intressant att notera en ledande karaktär från böckerna som fallit bort, prästsonen Oscar Hesekiel. Salongsradikalen Oscar flyger fågelfritt från sin ungdoms marxism och försök att medvetandegöra arbetarklassen till småbrun elitistisk militarism under krigets inledning och sedermera en socialdemokratisk partibok och nya karriärambitioner. Allt med den bättre bemedlades gnäll över valfrihetens bördor, en romantiserad valfrihetsångest som känns igen idag, men som i Delblancs bok dräps av drängen Eriks replik:

”Dom här ungherrarna i dina romanböcker, dom kan jag inte förstå, och dig Oscar kan jag inte förstå, det är fanimej bara en sak jag förstår på riktigt – du tycker att det kan vara jävligt att välja, men jag och folk som jag – vi kan inte ens välja!”

Man undrar varför denna karaktär är utmönstrad från SVT-serien. Lite för nära den egna bakgrunden bland dem som befolkade programproduktionen 1979, peut être?