Stabilitetsplanen ? No bank left behind

I kristider går det fort, ofta så fort att eftertänksamhet och kritisk prövning hamnar på efterkälken, vilket krattar manegen för demagoger, planer och maktexpansion. Vi ser det hända i detta nu.

Ett exempel är den stabilitetsplan som regeringen presenterade i veckan och som bankas igenom i riksdagen redan imorgon, måndag. Den presenterades som en krisåtgärd, men innebär i själva verket en plan – en femtonårsplan! – för korporativ kontroll över finanssektorn.

Kortsiktigt får vi billiga statliga krediter till en hel marknad och alla nuvarande aktörer, oavsett hur mycket de har misskött sig (exempelvis att vissa storbanker vårdslöst lånat ut enorma summor i Baltikum i en kreditboom uppblåst av ländernas fasta växelkurs mot euron). Ett uttalat mål är att bibehålla nuvarande uppblåsta priser på bostäder, ett annat att ingen aktör ska gå i konkurs. 1500 miljarder ställs alltså till förfogande till förmån för höga bostadspriser och klantiga finansaktörer.

Långsiktigt sjösätts en femtonårsplan för växande fonderad kontroll över samtliga banker och finansinstitut, som avkrävs samverkan med varandra och staten. Att bankerna var för sig hade fått striktare krav på avsättningar hade varit högst rimligt, men denna kollektiva ordning innebär att skötsamma banker tvingas gå i borgen för sämre aktörer istället för att vinna konkurrensfördelar och marknadsandelar på att vara bättre. Notera att den bank som skött sig bäst, Handelsbanken, är de mest skeptiska till planen.

Stabilitetsplanen innebär en cementering av bank- och finansstrukturen för lång framtid. No bank left behind. Ingen ska kunna väljas bort av kunderna och gå omkull, de ska i så fall räddas av fonden. (Tänkandet är som hämtat från direktiv 10-289 i en känd roman.) Detta ska finansieras via ”frivilliga” men i praktiken obligatoriska medlemsavgifter, som dessutom ska förhandlas för varje aktör vilket öppnar för politiskt schackrande. Dessutom används skattemedel för att sockra budet så att alla ska vilja vara med (annars…).

Sammantaget är stabilitetsplanen en åtgärd som står i vägen för konkurrens, dynamisk förändring och nytillträden på en av de mest fundamentala marknaderna i vårt samhälle – finansmarknaden. Det blir svårare för nya och utländska aktörer att få tillträde, liksom för nuvarande aktörer att vinna marknadsandelar. Avgiften kommer att resa krav från finanssektorn på ytterligare tillträdeshinder, så att företagen kan skifta hela avgiften över på kunderna.

Som om det inte räckte med långtgående planering har hela anrättningen kryddats med löjeväckande populism, detaljkravet att förbjuda bonusar som en tioåring skulle hitta vägar förbi (notera att det är halvstatliga Nordea som, nu liksom då den var helstatlig under 1990-talskrisen, har de största bonusarna).

Hur kan någon anhängare av något slags marknadsekonomi jubla över detta förslag? Stabilitetsplanen är precis vad den låter som, en plan betydligt närmare Meidner än marknad, fast med sin korporativa karaktär av bibehållet privat ägande under kollektivt styre snarare med drag av Mussolini. På SvD talade man i lyrisk metaforik om ”en kopp stärkande te” och om stabilitetens lugn och frid, komplett med katt i knät. Hur naiv får man bli? Tror SvD att stabilitet skapas av politiska dekret? Det är lika smaklöst som den solidaritet som åberopas, som i praktiken innebär medkänsla med huvudlös spekulation. Förslag om att avskaffa konkurrens och dynamik borde snarare föranleda ett téparty av amerikansk modell. Hiva eländet över bord.