Sten i glashus

Svante Nycander har i två artiklar på DN debatt gått till storms mot antiliberalismen på landets kultursidor. Det är ett så pass vidöppet mål att inte ens Nycander kan undvika att sätta ett par enkla bollar. Intressantast är nog påpekandet att sexliberalismen till stor del varit ett folkpartistiskt arv genom kampen för kvinnans självbestämmande över sin egen kropp i abortfrågan, med civil olydnad och Polenresor bland metoderna. I denna fråga ska socialliberalerna äras för liberaliseringarna.

Men samtidigt. Är verkligen kultursidornas illvilliga marxister den främsta syndabocken till att detta arv inte förvaltas eller uppmärksammas? Vem hade med en titt på dagens folkparti – som hårt driver frågan om att kvinnor som säljer sex inte äger rätten att bestämma över sin kropp, och där en högljudd minoritet inte gillar att föräldrar bestämmer hur de ska ta hand om sina barn – kunnat gissa att här en gång för länge sedan frodades en gladlynt sexliberalism?

Och framför allt blir det väldigt mycket sten i glashus när Svante Nycander av alla människor anklagar andra för tendentiös och ideologiskt färgad historieskrivning. Det är han nämligen själv är expert på. Hans alkoholpolitiska historik Svenskarna och spriten avfärdar alla som inte delar nykterhetsrörelsens utgångspunkter med epitet som ”den larmande reaktionära egoismen”. En kommitté av läkare tas okritiskt som auktoriteter även när de diagnostiserar ”penningbegäret” som det stora problemet och förhåller sig likgiltiga till att ett totalförbud mot alkohol är en ”förhatlig tvångslagstiftning”.

Det stannar inte där. I den första DN-artikeln passar den socialliberale Nycander själv på att radera ut hela Sveriges klassiskt liberala historia genom sitt påstående att nyliberalism (dvs riktig, klassisk liberalism som förespråkar både ekonomisk och personlig frihet) är ett nutida fenomen. Konstigt då att Johan Norberg kunnat skriva en tjock och geniun genomgång av Den svenska liberalismens historia som slutar ungefär där Nycander hävdar att nyliberalismen börjar. Nycander har såklart semantiskt rätt i att liberalismen inte har frodats i ”den frisinnade folkrörelsetraditionen och den kulturradikala Verdandiliberalismen” men sättet han framställer det som är att en svensk liberal historia saknas.

Man kan såklart ha olika uppfattningar i sak och hederligt företräda såväl socialliberalism som klassisk liberalism/nyliberalism. Men att som Nycander gör i DN och försöka anpassa historien efter egna syften är inte en start på ett hederligt meningsutbyte, det är att anpassa historien efter egna ideologiska syften. Nycanders ”argumentation” att den idétradition han inte gillar ”kom sent” dvs är modern, och saknar rötter, dvs är något utländskt importerat snarare än genuint svenskodlat, är utöver att den är felaktig i sak rätt avslöjande för att denne man knappast förvaltar liberala värden.

På grund av dessa tidigare erfarenheter har jag inte mer än bläddrat i Nycanders försök till liberal idéhistorik, men det verkar följa samma spår. Han verkar i alla fall gått på vänsterakademikern Richard Hofstadters falsarier om Herbert Spencer (som trots sina brister försvarade välgörenhet, kvinnors rättigheter, fackföreningar som en balans mot grymma arbetsgivare och kritiserade den brittiska imperialismen). En intressant sak att notera angående termen socialdarwinist kommer fram i Jonah Goldbergs intressanta historik Liberal fascism om socialliberalismens nära kopplingar till totalitära ideologier. Denna term användes från början av 1930- och 1940-talets progressiva som en nedsättande term för klassiska liberaler, katoliker och andra gammelmodiga som inte ville låta staten använda rasbiologiska ingrepp i exempelvis fertiliteten för att förbättra folkmaterialet, utan var beredda att lämna de mindervärdiga åt det hemska ödet att födas och leva även i fortsättningen. Inte så nedsättande så här i efterhand, eller hur?

Och finns det egentligen anledning att alls beakta en liberal historik som missar den ekonomiske upplysaren och klockrent liberala essäsisten Frederic Bastiat, vars La loi (Lagen) än idag utgör en av de mest pregnanta liberala appellerna?

Nej, jag ska inte avfärda ett verk jag inte läst. Jag bara konstaterar att det jag har läst av Svante Nycander varit erbarmlig, selektiv och tendentiös historik, inklusive vad vi får se prov på i de båda DN-artiklarna.

Och vad ska man säga om själva DN-artiklarna? Att gå till storms mot kultursidesmarxister när allt fler kultursidor tagits över av något slags socialliberaler (Per Svensson på SdS, Björn Wiman på DN Kultur och Karin Olsson på Expressen) är inte en riktigt hederlig beskrivning av dagens kultursidesklimat och det som ältas av Nycander är gammal skåpmat. Inläggen kanske främst ska förstås som att dessa två etatistiska överhetsideologier nu kämpar om herraväldet på kultursidorna och kanske främst i Dagens Nyheter. Eller kanske främst som att sommartorka råder i debattfloran.

Utkomsten av denna internuppgörelse mellan kultursidesmarxister och socialliberaler lär knappast göra kulturklimatet bättre för antietatistiska frihetsvänner, men de finns såklart på annat håll, exempelvis i Sveriges största kulturmagasin och Sveriges liberala samhällsmagasin. Åter till solen, badet och böckernas värld.