Storpotäter, småpotatis och en smula självkritik

Igår skrev jag av mig om mina känslor, och om dem som gjorde mig besviken. Känslor är nu inte, som varje Randian vet, några kunskapsverktyg. Efter att ha promenerat runt i bloggosfären är det läge att påpeka ett par självklarheter. Skurkarna bakom massövervakningen heter inte Fredrick Federley och Annie Johansson. De vek sig, men de vek sig i stort sett sist. Ansvaret för detta missfoster vilar på regeringen och partiledarna, och alla de som utan minsta besvär ordnade in sig i ledet och som mobbat in andra.

Riksdagen blir väldigt lätt en sekt, särskilt när tiden är knapp. Medan vi andra debatterat, läst och reflekterat har riksdagsgrupperna isolerats för sig. Det har hållits möte efter möte med ledamöter utan sömn, utan uppdatering, utan markkontakt, utan fakta, utan känsla för vad som pågår, utan tanke och reflektion. De mest påpassade ledamöterna har förmodligen vetat minst av alla, mail och journalistfrågor till trots. Den omgivande sekten av jasägande regeringslojalister, deras input och påtryckningar, har under några dagar utgjort hela deras världsbild. Det är därför politiker så ofta kallar denna riksdagsvardag för ”verkligheten”.

Jag har tittat på krisuppgörelsen 1992, när landets politiska elit skulle ta fram förslag för att avvärja ett akut ekonomiskt hot. I dagsljus är det generande, vilket jag skriver om i nästa nummer av Magasinet Neo. Förslag som inte håller, siffror huller om buller, några för flera år, några årligen men räknade som ett år, svepande ambitioner och tom retorik. Det är kanske inte så förvånande. Om jag sömndrucken på liten yta utan att läsa och tänka tvingades komma överens skulle resultatet antagligen också bli idiotiskt.

Jag kan förstå att man på sådana villkor viker ner sig. Det är ynkedom, men har sin förklaring. Men då erkänner man att det är vad man gjort. Man tar framför allt inte på sig rollen att i grötmyndig ton spela hjälte och avfärda all kritik om svek som extremism. När Annie och Fredrick sovit på saken kommer de nog till insikt om hur bortgjorda de har blivit. Då är det så dags, men har de modet att erkänna det har jag åtminstone mina vänner tillbaka. Är de fega kommer de i självförsvar skylla på kritikernas elaka omdömen, och i riksdagsgruppernas gemenskap söka ytterligare bekräftelse att de gjorde rätt som valde tillhörighet framför sak. Carl Bildt och Mona Sahlin (jo, hon var med) tycker vad jag vet fortfarande att kronkursförsvaret var en bra idé.

Varför låter man då beslut med bäring på landets säkerhet fattas på detta sätt? Inte minst faller ansvaret nu tungt på Fredrik Reinfeldt. FRA-turerna är framför allt ett haveri för det borgerliga ledarskapet. Lojalitetsförklaringar och pennalism har ersatt reflektion och fingertoppskänsla. I andra frågor har regeringen tagit till sig kritik och backat, exempelvis rörande lagstadgade tak på ersättningar i privata socialförsäkringar. Varför slog ledningen nu dövörat till?

Kanske finns det anledning till självkritik. Blev det kanske från oss utomstående för mycket fokus på de ledamöter vi hoppades skulle stå upp och göra revolt? Som dröm var det vackert att få, men drömmen om riktiga hjältar fick oss att glömma skurkarna. Vi ägnade oss för mycket åt småpotatis (som vi förvisso trodde var av en bättre sort) medan Storpotäten obekymrad kunde fly landet för en annan medioker tillställning.

Grundproblemet är en antiliberal regering som just givit ännu ett besked om hur bagatellartat lite liberaler och liberalism betyder för dem. Se uppräkningen hos Ingerö och fundera över den fråga hans inlägg ställer. Alla som tycker att Annie och Fredrick sålde sig för billigt (och det inbegriper mig själv), hur billigt är ni beredda att sälja era röster i nästa val? Tänker ni ge bort den till vem som helst? Till Alliansen för att de inte är SAP? Till sverigedemokraterna för att de inte är etablissemang (jo, jag har sett den sjuka tanken i diverse kommentarstrådar)? Snacka om sten i glashus, billigt fnaskande eller vad ni vill kalla det.

Gör din röst dyrbar och värdefull istället. Nu är det dags att stå upp och kräva verklig frihet i utbyte för din röst och ditt engagemang. Då är bara frågan: Hur?

(Ingerö har ett första svar. Facebookgruppen Alliansväljare mot alliansen. När jag klurat ur hur man går med ska jag göra det.)