Synd och skatt

Har folk ingen skam i kroppen? Över detta bekymrar sig en biskop i gårdagens SvD. Jag förstår honom. Kyrkans hela affärsidé har i urminnes tider varit ett monopol på syndaförlåtelse, vilket naturligtvis lockat dem att definiera det mesta av vardag och nöjesliv som syndigt: sex, onani, alkohol, dans, spel och vanligt jordiskt välstånd i alla dess former. Ångesten över att minsta förlöpelse i jordelivet renderar fruktansvärda kval för tid och evighet har varit det maktinstrument (förutom det rena våldet) som hållit folken i herrans tukt och förmaning.

Men folk har slutat att skämmas för sin vilja att leva gott på jorden, vilket lämnat en marginaliserad kyrka på desperat jakt efter nya synder att förlåta dem. Kanske är de fula eller har ostädat hemma. Ja, biskopen talar till och med om skammen kring ”gaser i magen”. I den moderna kyrkan ska alltså till och med fjärtar kunna åtnjuta Jesu förlåtelse. Amen.

Friden i det sekulära samhället störs dock av en jävel med hästsvans som inte ser på rökare med lika blida ögon. Från finansdepartementet kommer bud om att folkets alla olater skall beskattas. Hit räknas allt som ”inte bedöms påverka den varaktiga sysselsättningsutvecklingen eller investeringsviljan”, och mera specifikt skatterna på cigaretter, snus, öl och koldioxidutsläpp, som skola höjas. Den som inte arbetar ska inte heller äta, eller åtminstone inte dricka, röka eller köra bil. Men åt den som sliter i sitt anletes svett och dessutom lydigt betalar straffavgift för sina nöjen och kommunikationer lovas både hälsa (på kollektiv nivå, med prefixet folk-) och paradis (i alla fall ren natur).

Staten har blivit den nya religionen, och finansministern har vi definitivt fått för våra synders skull. För det där med att betala sig fri från vad överheten definierat som synder, visst har det prövats förr?