Till storms mot tidsandan

Jag började följa Expedition Robinson först den sjätte och näst sista säsongen och har musik på vinylskivor och kassettband i vardagsrummet. Under min uppväxt var familjen rik under det proggiga 70-talet och fattig under 80-talet. Politiskt var jag konservativ och pragmatisk när jag var ung, sedan blev jag principfast nyliberal.
Vänta dig med andra ord ingen trendkänslig och initierad analys av ”vad som ligger i tiden”. Tvärtom stör jag mig på när folk ägnar sig åt att uttolka vaga storheter som ”tidsandan” eller den senaste favoriten vår svenska ”nationalkaraktär”. Kanske för att den enda känslan jag får inför sådana analyser är den av att inte passa in, men mest för att det är ett billigt sätt att få argumenten att verka tyngre än vad de är i sak genom att kidnappa en hel tid eller ett helt folk som anhängare.
Fast det där med att inte riktigt passa in är å andra sidan inte alltid oangenämt. Det gjorde inte Vilhelm Moberg eller Gunnar Ekelöf heller, inga jämförelser i övrigt. Att omvärlden inte tycker som en själv kan man ta antingen som en anklagelse mot en själv, eller som att omvärlden står inför rätta i dina ögon. Jag är mer för det sistnämnda.
Men nu lagom till att kändisarna lämnat den dödförklarade bloggosfären tänkte jag ta och smyga in. Välkommen.