Torbjörn Elensky har otur när han tänker

”Min egen spådom för den svenska framtiden är att de intellektuella klyftorna ökar i takt med de ekonomiska: elitskolorna blir bättre, medan övriga halkar efter. De som har tid och kapacitet att söka information på flera språk kommer att veta avgjort mycket mer än vanliga medborgare, de som bara har ork efter jobbet att glutta som hastigast i den allt tunnare dagstidningen kommer att leva i tilltagande intellektuell fattigdom.
Avståndet mellan elit och folk kommer att växa, men många kommer fortsatt att försvara massans eftersläpning och demokratins nedmontering som ett utslag av fri vilja och kräva respekt för individens fria val i ett bullrande spektakelsamhälle där åsikter och fakta anses utbytbara.”

Så funderar Torbjörn Elensky idag på DN Kultur (vi får väl se när den dyker upp på nätet). Svenskars individuella frihet är alltså det största hotet mot demokrati och jämlikhet, och klyftorna kommer att öka beroende på vidgade kunskapsgap. Detta apropå en bok om framtiden, och det kanske är därför Elensky i sin fundering unnar sig att gå emot det mesta av historisk erfarenhet.

Så här har det nämligen låtit förut. Precis som de knasigaste delarna av högern fasade för internet med dess porrutbud och bombrecept, så fasade vänstern för växande kunskapsklyftor. Istället har vi en hel generation med uppkopplingen som umgängesform och det interaktiva informationssökandet som nöje. Surfande och onlinespel har väsentligen ersatt tidigare generationers mer passiva tv-tittande, inte utelek eller läxor. Även om de ratar dagstidningar är det inte mycket som talar för att det uppväxande släktet kommer att vara förtappat. Kunskapen har aldrig varit så lättillgänglig som nu, och även om den inte kommer att locka alla är det svårt att hitta något stöd för att den skulle förbehållas allt färre.

En anledning till detta är att marknadens logik aldrig är att springa ifrån folk, tvärtom finns de stora pengarna i att tillgodose den breda massans behov. H&M och IKEA blir inte världsgiganter på att serva en exklusiv elit. Varor och tjänster går från lyx för fåtalet till tiofalt förbättrat och förbilligat allmängods: mobiltelefoner, uppkoppling, datorkapacitet. När skolan på 1990-talet införde datakunskap – förmodligen det mest oanvändbara ämnet ever – var oron att för dem som inte kunde programmering skulle datorvärlden förbli otillgänglig. Idag vet vi att den farhågan allt annat än besannades, nördarna kunde utnyttja sina överlägsna kunskaper, men för att tjäna pengar var de tvungna att göra tekniken enkel (nåja, enklare) och användbar för flertalet.

Ingenting talar för att framtiden, givet kommersialismens fria spelrum, ser annorlunda ut. Det är ju denna omvandling av lyx för fåtalet till allmängods som kulturvärlden vanligtvis gnäller över, när bloggtjejer skriver om modeassecoarer som blivit alltmer allmänt tillgängliga och vanligt folk kan åka på chartersemester på andra sidan jorden. Hotet mot denna ökade jämlikhet kommer inte från någon individuell frihet, utan från en restriktionsivrande politisk klass som vill slippa sällskap av Berra och Gurra på sina flygtrippar mellan toppmötesresorterna. Den ”onödiga” konsumtionen är enligt näsrynkarna alltid folkflertalets.

Elenskys tes att individuell frihet skulle vara det stora hindret för jämlikhet är en extrem fantasi. Hur extrem kan åskådliggöras av att författarna till Jämlikhetsanden, Richard Wilkinson och Kate Pickett, vare sig menar att eller hittat något stöd för att stor ekonomisk frihet leder till mer ojämlikhet. Även om de själva beundrar Kuba och förespråkar arbetarstyrda fabriker är de ärliga nog att medge detta.

Och vad ska man säga om fortsättningen på Elenskys fundering att försvaret av individuell frihet går hand i hand med demokratins nedmontering? ”Demokratier” i folkets intresse, men utan hänsyn till deras frihet och självbestämmande, har både prövats och funnits i modern tid. Är minnet av dessa folkdemokratier och det elände de åstadkom verkligen så kort att de nu går att negligera på en kultursida? Eller menar Elensky ”bara” att det är för mycket frihet i Sverige, och vill börja beskära den för det folkflertal som kan antas sluta läsa hans alster om de ges valet? Det finns många etiketter även på en sådan ståndpunkt, men att förfäkta den i demokratins namn är ändå lite magstarkt.

Tvärtom illustrerar Elensky med sin ”spådoms” trötta slentrianklyschor, som bär alla tecken av åsikt och saknar varje bas i eller hänvisning till fakta, att om det alls existerar någon intellektuell kunskapsklyfta mellan en morgontidnings kultursida och folkflertalet, så är jag inte säker på att den utfaller till Elenskys fördel. Lika hoppfull som man kan bli över kunskapens allt mer lättillgängliga karaktär, lika förskrämd blir man över hur lite den brukas av dem som ska föreställa vårt lands intellektuella elit.

Detta är i sanning ett bullrande spektakel. Vi bevittnar inom den intellektuella debatten en jämlikhetskrock där en räddhågsen, självutnämnd papperstidningelit slösar bort sin privilegierade ställning att på arbetstid kunna researcha och tänka fritt, på låga fantasier om den allmänhet som borde vara deras målgrupp och en besatthet i att lyfta fram och polemisera mot det sämsta och lägsta av den nya tekniken och debatten.

Se exempelvis samme Elensky i Axess. Här lyfter han fram en eländig röra av kufiga åsikter på nätet – David Icke, som tror att världen styrs av ödlor, Sanningsrörelsen kring 9/11, förintelseförnekare – till roat och förfasat beskådande, alltmedan han bara ägnar billiga tasksparkar åt tankeriktningar han inte delar men som skulle kunna bjuda intellektuellt tuggmotstånd om han haft hedern att där polemisera mot namngivna personer och deras åsikter (”Många av de mera optimistiska så kallade nyliberalerna tycks ganska okänsliga för det personliga lidande som blir följden när industrier slås ut och bygder dör.” En spekulation om samtliga meningsmotståndares känsloliv, hur generande ad hominem är inte det?).

Utifrån sådana premisser och med en sådan prioritering slutar artikeln självklart med en spektakulär promenadseger för Elensky, vilket öppnar för ovationer från målgruppen, en beläst skara kulturkonservativa som i artikeln enbart stryks medhårs och får alla sina fördomar bekräftade. Den intellektuella pretensen till trots är det lika falsk och löjeväckande uppgjord underhållning för de trogna fansen som amerikansk fribrottning. Kanske är det i den kategorin som Torbjörn Elensky har något av värde att bidra med. Fast jag är inte särdeles road.