Vad kan man göra?
Det kom ett mail med en intressant fråga som jag vidarebefordrar till bloggens alla läsare. Den var även uppe under finalen på Frihetsdagen igår. Kommer med en egen reflektion senare under dagen.
”Jag undrar helt enkelt vad du, som en av liberalismens frontrunners tycker att vi andra skall göra, som tycker oss ha andra kall samtidigt som vi vill verka för en friare värld?
Själv är jag doktorand/forskare inom naturvetenskap (teoretisk datavetenskap), och får genom mitt arbete ypperligt få, för att inte säga noll, möjligheter att diskutera ideologi och väcka tankar hos andra människor. Visst, det finns fika- och lunchraster, men det blir en begränsad mängd människor. Dessutom kan det vara direkt farligt att komma ut som för drogliberal på sin arbetsplats… Jag har givetvis en mängd vänner och en fästmö att plåga med eviga rättighetsteoretiska diskussioner på lediga stunder, men det hjälper inte nämnvärt i det större perspektivet, som jag ser det. Och visst, man kan gå med i något politiskt parti för att där verka för en liten del av de frågor man anser vara viktiga, men det kommer givetvis bara på sin höjd sluta i att det i alla kulturnämndens protokoll står att en ersättare för centerpartiet har reserverat sig mot samtliga beslut, och den insats som krävs kontra det avtryck som sätts i världen är… inte så liten.
Det finns många andra saker jag skulle kunna göra: börja blogga, starta ett upprop, arrangera en frihetskonferens osv, men alla dessa alternativ kräver om inte ett heltidsarrangemang, så åtminstone en väldigt stor mängd tid som jag helt enkelt inte har. Och jag kan knappast vara ensam om att vara i den här situationen, de flesta människor har ju jobb att gå till och därmed inte nämnvärt mycket tid över för allt det volontära arbetet, åtminstone inte om man skall hinna med att upprätthålla normala sociala relationer, göra matlådor, sova och jobba över inför deadlines.
Alltså (om du orkat läsa så här långt): vad kan jag göra?”
Mr Latvia
mars 6, 2008 @ 1:15 e m
känner igen mig precis, det inskränker sig till korta diskussioner med släkt och vänner, där man aldrig riktigt får tid och plats att vädra och testa sina åsikter. Ofta finner man ju andra perspektiv på saker och ting när man väl diskuterar det man var benhård med. Det är detta öppna diskussionsklimat med begränsad sfär vänner som väckt liberalen i mig. Först senare kunde jag sätta namn på det jag var bara ohyggligt trött på att någon annan skulle patronisera och styra mig för min egen skull. Så vad gör man?
Johan
mars 6, 2008 @ 1:51 e m
Vad du kan göra är helt enkelt att försöka leva ditt eget liv i så stor frihet som möjligt. Lyssna inte på klimatalarmister, folkhälsofascister, socialtanter och andra som försöker tala om för dig hur du skall leva. Sluta läsa kvällstidningar och DN Kultur, det finns alternativ. Sluta betala TV-licens. Sätt ungarna i friskola. Skaffa privata sjukförsäkringar. Skaffa en egen firma och börja dra av på skatten. Jobba svart åt grannen. Skatteplanera. Köp bara sådant utan ”miljömärkning”. Välj alltså bort allt som är KRAV-märkt eller ekologiskt odlat. Försök att så mycket som möjligt att använda privata alternativ framför statens offantliga sektor. Sluta spela på allt som är kopplat till Svenska Spel, det finns alternativ.
Var stolt över allt av detta som du lyckas genomföra även om det bara är en bråkdel. Glöm inte att skratta åt de som fortsätter leva i den socialistiska fantasivärlden. Det är de som är lurade, för att de vill vara lurade och de har bara sig själva att skylla.
Pelpet
mars 6, 2008 @ 2:07 e m
Kanske kan man plantera en tanke här och där.
Istället för ett svavelosande brandtal för narkotikans frisläppande kan man fråga sig hur politikerna har tänkt sig att man ska kunna få ett narkotikafritt samhälle då det inte ens går att hålla fängelserna narkotikafria. Vill man förvandla hela samhället till en kopia av Kumlas isoleringsavdelning? Man behöver ju inte vara narkotikaliberal för att ställa sig den frågan, även om det nog är svårt att _inte_ vara narkotikaliberal (eller åtminstånde för skademinskning) när man väl har ställt sig den.
Eller varför arbetsgivaravgiften inte syns på lönebeskedet? Kan det vara så att staten vill dölja hur mycket skatt man egentligen betalar. Kan det vara så att folk inte skulle tolerera ett förfallet rättsväsende och årslånga sjukvårdsköer om man visste hur mycket man verkligen betalade?
Marcus
mars 6, 2008 @ 3:07 e m
Jag är rädd att vi helt enkelt behöver engagera oss mer om vi vill ha till förändring. Jag tror att ett av liberalismens stora problem är att de som brinner starkast för den är:
1. individualister; som har svårt att göra gemensam sak med komprissfyllt program för vi håller så hårt på våra egna åsikter
2. självtillräckliga/entreprenörer; vilket gör att vi har gott om jobb och mycket att göra.
Vänstern har fler som inte är efterfrågade på marknaden samt en del kollektivister. Borgligheten handlar mycket om att följa regler och passa in, så de är åtminstone mindre individualistiska.
Jag säger inte att ni eller jag borde engagera oss mer. Frågan är om det är värt det, vi har det trots allt ganska bra som det är nu också. Men jag är rädd att det är det som behövs.
Alltså:
* Gå på fler demonstrationer,
* Gå på fler möten och seminarium,
* Köp fler rimliga tidningar (t.ex. the economist),
* Skriv fler insändare
* Starta fler bloggar
När det kommer till att övertala nära, kära och bekanta så finns det säkert en del att göra för de flesta av oss för att bättre resultat. Argument vinner man ofta om man är politiskt insatt. Dock tror jag det största problemet är att folk inte vågar lita på sina egna (och våra) resonemang. (Många verkar dessutom konsekvent tro att det finns en större sanning som någon annan sitter på.) Folk är rädda för förändring och det okända. Jag tror att om vi liberaler lade lika mycket ansträngning på att övertyga om att det inte är farligt att förändra samhället som vi lägger på att övertyga om att liberalism är bra i sig självt så skulle vi få fler röster för ansträngningen.
Det var mina 2 ören. 🙂
Oskar Särnholm
mars 6, 2008 @ 3:24 e m
Även jag kände igen mig, huvudet på spiken precis. Ibland tänker jag att man borde in och stångas i något parti, men frågan är hur trevligt det är att vara nyliberal i de svenska partierna idag…
jojjo
mars 6, 2008 @ 4:21 e m
Johan/
Men Krav-bananer är ju godare än andra (tycker jag i alla fall) och även fåniga ”miljö”märkningar är väl ok så länge alternativen inte förbjuds (förutom industriell djurhållning, det borde förbjudas)
Ulf L
mars 6, 2008 @ 5:00 e m
Känner också igen mig men då från 70 80-talet. Då tyckte jag ofta att jag var en garderobsliberal som borde vara mer på barrikaderna.
Samhället har blivit mycket mer liberalt utan mitt kämpande. Eller kanske ändå i någon mening tack vare mig. Jag stack aldrig under stol med mina liberala åsikter i privata sammanhang. Jag vann aldrig en debatt, det gör man egentligen sällan, men jag presenterade ofta en annorlunda syn på saken. Därmed legitimerade jag också dem som som stod på barrikaderna. De var inte ensamma drakar mot vinden utan de hade en viss förankring hos vanligt folk dvs mig och andra.
Mina råd blir därför.
Gå på seminarier och läs tidningar
Debattera gärna och var inte rädd för att erkänna att du inte har alla svar, din motståndare har det sällan. Trosvisshet övertygar sällan.
Debattera inte med politikerämnen om dagsaktuella frågor på ett politiskt plan. Sånt kan dom så de äter dig till frukost. Borra istället efter deras värderingar. Där har nästan alla politiker en ackilleshäl, eftersom deras grundläggande värdering är makten. Det är därför de blir politiker.
Tröttna aldrig på att rätta vanliga missuppfattningar som dyker upp. Som t.ex. att samhället är samma sak som staten, att lägre skatt innebär en subvention, att arbetstagaren inte betalar arbetsgivaravgiften etc. Det är självklara saker för oss men inte alltid för andra.
Skäms inte för att utnyttja samhällets stödsystem även om du egentligen är mot dom. Dina föräldrar har redan betalt för dom.
Klargör för dig själv vilka värderingar som ligger i botten för din liberala grundsyn och håll dig till dem.
Tomas
mars 6, 2008 @ 11:16 e m
Nja… Ska man behöva gå på möten och skit då vill inte jag vara mer 🙂
Är det inte så, att man bör gå på möten om man tror dem vara intressanta? Att man bör läsa tidningar för att man vill? Demonstrationer, hallå liksom? 🙂 Man kan väl gå med om det verkar lajbans, men att göra något för någon annans skull än sin egen, det är väl det som är hela grejen, att man inte ska behöva det?