Vådan av dåliga argument för en bra sak

En ytterligare sak med anledning av Thomas Anderbergs och DN Kulturs svassande för en spirituell massmördare som vill avskaffa all mänsklig utveckling från språket och framåt. Notera vilket dåligt argument som Anderberg väljer att polemisera mot, och använda för att ställa andra argument i skuggan:

”’Man kan aldrig hejda utvecklingen’ är en klyscha som i brist på egentliga försvarsargument brukar tryckas ner i halsen på dem som kritiserar något nytt, vare sig det gäller en uppfinning, en vägsträckning eller en banbrytande tanke.” (min fetning)

”I brist på egentliga försvarsargument”! Så enkelt avfärdas alltså vad som möjliggjort själva livet för den överväldigande majoriteten människor som lever idag, ett liv som blivit allt längre, tryggare, rikare och (om vi ska tro de mätningar som görs) lyckligare än någonsin tidigare. Man kan förvisso tycka att minskad barnadödlighet, rent vatten, mat och tak över huvudet, vacciner, läskunnighet, eller för den delen demokrati, mänskliga rättigheter och nya karriärvägar och allt annat som följer av mänskligt tänkande och frisläppt mänsklig kreativitet inte skulle vara i behov av några ”försvarsargument” eftersom det så uppenbart representerar något gott. Men det är i själva verket bara härledda slutsatser för den som har människans liv och lycka som etisk standard, och det har inte ”ekologer” och inte heller filosofer som Thomas Anderberg. Den senare är dock mänsklig nog att inte våga utmana oss genom att öppet ifrågasätta sådana värden, alltså ignorerar han dem. Varför anstränga sig att vara intellektuellt hederlig när man hyllar en för-begreppslig filosof?

Visst kan utvecklingen hejdas. Västvärlden stod stilla i tusen år under Kyrkans herravälde, väl beskrivet i Charles Freemans The closing of the western mind. Frågan är bara varför vi skulle vilja återvända till ett sådant barbari, och den mer seriösa diskussionen gäller varför försök att kontrollera människans kreativitet eller att se den som i huvudsak något hotfullt, negativt och riskabelt – exempelvis genom ”försiktighetsprincipen” – leder oss tillbaka på det spåret. Det är inte övervägt och förnuftigt att försöka kontrollera människors förnuft (med tvång).

Att Thomas Anderberg ens kan ge sig på att försöka gömma sig bakom så pinsamma argument är delvis resultatet av försummelse. Det är så enkelt att tro att framsteget är oemotståndligt och att tekniken enkom kommer att verka som vår befriare och göra mossiga begrepp om etik och kanske även politik överflödiga. Till viss del är det en tillförsikt om att människan inte kommer att låta sig tyglas, och det är gott, men också en smula naivt. Det leder till deterministiska klyschor om en ostoppbar utveckling som måhända vinner slaget åt det goda, men erbjuder retoriska halmdockor, lånad intellektuell prestige och gömställen för motståndarna. Idag pågår samma maktkamp om kontroll eller kreativitet rörande såväl spetsteknologi som kring den sammanlänkande kommunikation som skulle befria oss, och som tvångsmakten därför vill övervaka och avlyssna. Se bara på FRA-debatten.

När förra seklet var ungt tycktes liberalismen ha vunnit en avgörande seger och stakat ut en oundviklig riktning mot frihet och fri rörlighet, som krossades av två världskrig och framväxten av totalitära samhällen. Långt innan dess hade liberalismen intellektuellt sett stelnat i ett försvar baserat på Malthus om att etatisternas ambitioner till omfördelning och statskontroll förvisso var lovvärda, men fåfänga i en värld fångad i befolkningstillväxtens grymma ekorrhjul. Det, och inte friheten för människans kreativitet undan statligt tvång, var den trötta klyscha som restes till försvar för laissez-faire och alla dess landvinningar.

En anledning till att hederliga människor behöver sina meningsmotståndare och bör välkomna den fria och prövande debatten är att inget är så förödande för en god sak som dåliga argument till dess försvar.