Vänstern och hatet II

Varför hatar vänstern? Det frågade jag i ett inlägg angående en nystartad blogg som när sitt “klasshat” genom att läsa Blondinbella. Jag fick en del intressanta och ambitiösa svar, framför allt från Kristoffer ”Loke” Ejnermark och Petter ”Partikulärt” Nilsson.

De båda herrarna tar klasshatet i försvar, fast långt ifrån alla dess uttryck. Klasshatet ska förstås som ett hat mot ett orättfärdigt samhällssystem, men inte riktas mot någon människa. Mot detta har jag två invändningar. Den första är naturligtvis att jag inte anser kapitalismen – i betydelsen marknadsekonomi, äganderätt, fri handel och fri konkurrens – är ett orättfärdigt system. En diskussion om det rättfärdiga i kapitalismen finns bl a här. Den andra invändningen är att klasshatet visst riktas mot andra människor.

Det är över hundra miljoner som mördats av kommunistiska stater, många av dessa för att de utpekats som kulaker, spekulanter etc. De har mördats och fängslats, samt fråntagits sin rättmätiga egendom, på grund av klassbegreppet. I Sovjet sållades studenter ut från universiteten på basis av föräldrarnas yrke. Den abstrakta ambitionen att avskaffa borgerskapet blev i praktiken just det blodbad som Ejnermark försöker bortförklara som en Stalinistisk förlöpelse (Lenin, Mao, Pol Pot och de andra då?).

Det där med att klasshatet inte riktas mot några människor är tunn fernissa. När sajten Proletärbella tar klasshatet till försvar skriver de bland annat: ”Hur kan man låta bli att hata de som medvetet tjänar pengar på krig, svält eller läkemedelspatent? På att vissa tjänar enorma summor på att människor dör.” Det är alltså rätt att hata bagare, slaktare och andra profitörer på vår hunger, att hata dem som tagit fram penicillin och huvudvärkstabletter eller vapentillverkare som gör att demokratier kan försvaras. Socialister hatar med andra ord inte bara högst konkreta människor, de hatar människor som tillgodoser våra mest grundläggande behov, just för att de gör det (och att människor frivilligt betalar pengar till dem för detta).

Jag slås över en självupptagen bild i svaren. Ejnermark skriver att hat är en mänsklig känsla. Ja visst. Och hat kan riktas mot abstrakta företeelser utan att riktas mot människor, visst. Man kan hata en ansiktslös byråkrati, hata attityder som ”sitter i väggarna” eller sociala utkomster utan att hata andra människor. Man kan förbanna orättvisor och umbäranden. Annars är man mycket riktigt inte mycket till människa.

Ändå tycks socialister tro att vrede över orättvisor och personliga upplevelser av detta är unikt för just dem (enligt Ejnermark är jag ju bara en ”apologet” för de härskande). Nilsson skriver som om det bara är socialister som har föräldrar med utkomst från (statliga) försäkringskassan efter att ha slitit ut sig i sitt yrke. Det har jag med, men hur skulle jag kunna förbanna kapitalet när det är den offentliga sektorn som sliter hårdast på människor? Sjukskrivningar är betydligt större i landsting och kommuner än i privat sektor (även om det finns missförhållanden överallt). Man måste inte heller stoppa in sådana tragedier i en allomfattande konspirationsteori där allt elände är någon annans fel, särskilt inte en som utmynnar i receptet ”all makt åt staten”.

Handen på hjärtat, Petter, hur många av dina socialistiska vänner vid universitetet har ”känt klassamhället på huden”? Själv har jag just i den miljön mött så många salongsradikaler som verkligen föraktar vanligt, arbetande folk. Du måste ha mött dem själv. Litar du på dem för att de proklamerar sitt hat även mot ”kapitalister”? Eller är det ett inträdesprov man klarar genom sina föräldrars yrke eller vedermödor, som du verkar lägga stor vikt vid?

Socialister har ett problem med sitt hatande, och nej, det beror inte på att de är ensamma om att se elände och orättvisor. Vänsterpartiet är för närvarande inne i en förändringsprocess just på denna punkt, de ska bli gladlynta istället för hatiska och aggressiva. Som jag skrivit tidigare förebådar detta en större förändring än de förmodligen tänkt sig. Noterar i kommentarerna till mitt inlägg att även min efternamne Anders ställer sig oförstående till klasshatandet. Splittringen är bra och nödvändig.