Verkmästarn i magen

Jag läser regeringens folkhälsoproposition till en kommande rapport, och känner mig ungefär som verkmästarn i magen. Hur kan någon (eller några) producera så mycket skit? Det bara forsar ut kaskader av halvsmälta floskler, allt har stoppats in och blandningen är en sörja av stort och smått.

Ett typexempel (s 58-59) är regeringens stolta satsning på ”föräldrautbildning”. Det ska vara kvoterat, utvecklande, ha barnperspektiv, jo och så ska vi upplysas om barnens rättigheter enligt FN:s barnkonvention. Man anar att ”utbildarna” samtidigt som de tar ett ”helhetsperspektiv” på relationer, ålder, mognad, skola, fritid, familjens situation, relationen till andra och parrelationens utveckling (det är delar som påverkar varandra, förstår du) och lär föräldrar allt om näringsriktig mat, fysisk aktivitet och behovet av en ”lugn, harmonisk och utvecklande miljö”, ska hålla ett vakande öga efter möjligheter att ”motverka” våld mot barn (så passa dig för att börja dividera om det där med FN). Jo vi föräldrar ska upplysas om att man inte får slå barn, och saker som att ”Respekten för barnet som individ är grundläggande för barnets utveckling.” Nähä?

Allt detta för bara ytterligare 115 miljoner till folkhälsopolitik. Eller nej, de pengarna räcker visst ”bara” till att sysselsätta Folkhälsoinstitutets byråkrater med att ytterligare ”utreda”, ”kartlägga” och ta fram en ”nationell strategi” för en sådan föräldrautbildning. Själva strategin ska lanseras vid ”en nationell konferens med hjälp av modern IT-teknik”, och lär nog kosta desto mer. Det är nog tur att regeringen har med självmordsprevention som ett annat område, om de tänker att föräldrar faktiskt så småningom ska utstå, och betala skatt för, detta.

Men det var ju frivilligt, invänder du kanske. Ja och nej. Den här regeringen har en intressant syn på frivillighet som går ut på att du ska vilja vad regeringen vill. Vill du inte vad regeringen vill, har de som mål att med riktade åtgärder få dig att vilja det. Exempelvis är det ju något skumt med föräldrar som inte anser sig behöva undervisas om FN:s barnkonvention av folkhälsoinstitutsutbildade kommunaltjänstemän. Således kan man läsa:

”Ett brett generellt föräldrastöd skulle bidra till att väcka intresset hos föräldrar som från början inte är lika motiverade eller intresserade. Det är dessutom viktigt att uppmärksamma dem som inte vill delta och vidta åtgärder för att de ska efterfråga stöd och hjälp. Det kan handla om upprepande erbjudanden, erbjudanden särskilt utformade för att passa vissa grupper av föräldrar. Exempel på sådana är pappagrupper och grupper för ensamstående föräldrar.”

Är du alltså inte intresserad av kommunal föräldrautbildning ska regeringen göra dig motiverad, du ska fås att ”efterfråga stöd och hjälp”. An offer you can’t refuse.

Undrar för övrigt om geniet som skrivit ihop den här texten är nöjd med att ha fått in att utbildningen ”bör medverka till att väcka intresse för barnets utveckling och bidra till ett positivt föräldraskap”? Skedde det efter kritisk prövning och mothugg? Efter någon form av tankeverksamhet över huvud taget? Att göra inte-testet på den och liknande meningar gör så när läsningen uthärdlig. Men om jag var politiker och tvingades läsa sådant här hade jag nog ganska snabbt bläddrat till utgiftssiffran och sagt ”ta pengarna och stick”. Det är den rimligaste förklaringen jag ser till att vi alls har en folkhälsopolitik.